Wohoo äntligen är det långhelg! 4 dagars ledighet med värme och sol. Det är helt ofattbart att den långa smärtsamma vintern är över. Den har verkligen dragit ner ens psyke till max. Man vågar knappt ta av sig sin jacka eller tröja. Om man skulle göra det så tror man att vintern ska dra in på fem sekunder och blåsa snö på en bara för att jävlas och skrika: FUCK YOU! LURAD! Man har alltså förlorat tron på att sommaren ska komma pga att vintern har härjat för länge här. Den har dragit ner ens självförtroende precis som en kvinnomisshandlare gör. Först lyser solen och sen kommer snön. Sen kommer solen igen och sen kommer snön. Man kikar darrande ut genom fönstret och på termostaten för att se om man vågar sätta på sig nåt annat än vinterjackan och halsduken. Man sätter på sig för varmt för att senare på dagen dränkas i sin egen svett. Nu har solen dock varit här länge och värmen har slagit ner som en bomb. Plötsligt var det bara vår med blommor på marken och lövskott på träden. Man har sett små spindlar och myror som glatt har trippat omkring på golvet och nån enstaka trött fluga. Det känns som att vintern var en mardröm och att det alltid har varit vår och sommar. Som att vintern var en depression som har övergått till lyckopillernas glada dagar med manga-ögon som lyser mot solstrålarna.
Jag har börjat sitta ute varje jobb-rast och insupit solen som en disksvamp. Det är som att man inte kan få nog av naturligt solljus. Man tycker nästan att glödlampor och lysrör är en förolämpning mot solen. Som att vintern har tvingat oss att införskaffa låtsasljus för att den ska kunna härja i vårt land i över ett halvår. Det patetiska är att man varje år glömmer bort att snart kommer vintern igen, bara för att solen och värmen kramar om oss. Men vintern kommer igen. Den kommer med sina iskalla knytnävar och slår ner ens självförtroende igen. Och igen. Och igen. Man går hukad inne i sin dunjacka och lider sig igenom den tiden man är utomhus. Man ligger inne i sin lägenhet med plädar och darrar medan värmen inte kommer tillbaka på flera månader. Man vaknar i mörker och går hem i mörker. Den tiden det är ljust aktar man sig för att gå ut. Fem minuter MAX vill man vara ute. Sen bönar man och ber över att komma in igen till värmen och till substitut-ljuset.
Jag satt ute igår på rasten och blinkade lyckligt mot solen och såg att träden börjar få skott och solen faktiskt finns här. Jag tänker på de stackare som älskar vintern. De är bara manipulerade satar....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar