Spattiga morsan

Miranda vägrade äta varm mat både igår kväll och idag till lunch. Gröten i morse slukade hon på fem röda. Hon behöver bara titta på skeden med mat och börjar grina illa, vända bort ansiktet och spotta. Jag pustar ansträngt, tänker att hon bara är sjuk just nu och börjar torka bort all spilld mat på henne och på stolen. Jag gör i ordning och delar en smörgås med smör (hon älskar smör) och leverpastej. Den trycker hon in i munnen. Hon äter upp den och dricker själv girigt ur sin pipmugg. Jag är så glad att hon äntligen vet hur man dricker ur pipmugg! Sen verkar hon vilja ha mer. Då får hon ett smörgåsrån med leverpastej på. Den gnager hon lite på och resten sliter hon sönder med stor entusiasm. Jaha, då fick hon i sig nånting i alla fall. Jag är inte så himla nöjd med att behöva ge henne massa vitt bröd och kex till lunch, men man tager vad man haver. Hon blev mätt i alla fall...och grymt kladdig! Hon hade leverpastej över hela henne. Till och med ögonlocken och ögonfransarna fick sig en inpackning. Ja, de säger ju att leverpastej är nyttigt för kroppen. Haha!

Sekunden efter att kortet togs slog hon ut med armarna med en sån kraft att pipmuggen flög iväg genom fönsterrutan och träffade en gubbe i skallen. Nä, pipmuggen ramlade faktiskt bara ner i golvet.

Jag vet inte med er, men blir/blev ni också helt nojiga när inte ungen inte äter/åt? Jag vet ju att hon inte svälter ihjäl, men det är ändå nånting som ligger djupt där inne och gnager i mig när hon bara vänder bort huvudet och spottar som en hysterisk lama. Jag blir liksom lite smått panikslagen fast det inte alls behövs. Hon är ju liksom inte undernärd på något vis. Hon ser ut som vilken välgödd unge från ett I-land som helst. Men ändå, det är nåt med moderskänslorna där.

Det är väl det enda personliga problem jag har med mig själv gällande min dotter. Att jag blir enormt spattig när hon inte äter som hon ska.

Alla säger: "Ta det lugnt! Hon har säkert bara en sån period just nu. Bara hon dricker så äter hon när hon vill."

Sure. Fine. Jag försöker tänka så, men när det väl händer igen så blir jag automatiskt orolig och frustrerad. Men det är väl så att vara morsa för första gången. Jag måste försöka lugna ner mig annars kommer Miranda att påverkas av mitt sätt och när hon blir äldre få ätstörningar eller nåt. Barn tar åt sig föräldrarnas känslor mer än vad vi tror. De har extrema känselspröt redan från födseln. Så nu tänker jag hela tiden på att jag får hitta andra lösningar för att lugna ner mig själv. Att tänka på att det inte är något problem om Miranda inte vill äta just då.