Morsan har fått nog nu

Nu är det inte långt kvar! Snart får jag börja jobba igen. 13 dagar kvar. Direkt efter påskhelgen. Tänk att jag har varit mammaledig i ca 1 år nu. Själva mammaledigheten har gått långsamt. Sist jag tänkte efter på riktigt var när det var 5 månader kvar tills jag skulle börja jobba. Då kändes det som en evighet tills dess. Nu är det typ 2 veckor kvar! Från början hade jag tänkt att ta ut endast 10 månader. Det kändes lagom. Ja, jag tycker fortfarande att 10 månader hade räckt. De här senaste 2 månaderna har varit grymt tråkiga och understimulerade. Även om Miranda blir roligare i sin utveckling varje vecka som går så känner jag att jag är mäkta trött på det här nu. Visst att jag gillar rutiner i mitt liv, men det här är löjligt.

Jag är trött på att:

- tänka på att gå och lägga mig tidigt bara för att jag inte vet när barnet ska få för sig att vakna.

- hela tiden vara orolig för att ungen ska svälta ihjäl när hon matvägrar.

- torka upp mat som är slängd runt hennes stol och på väggen, samt på henne och hennes kläder och på mig.

- tänka på vilken konsistens ungens fekalier har.

- brotta ner liten vrång terrorist i sängen 100 gånger/minut när hon är grymt trött men vägrar sova.

- höra ett idelt gnäll när jag är mitt uppe i något viktigt för att ungen prompt vill upp i famnen just då.

- ha dåligt samvete för att jag inte går till öppna förskolan med henne oftare än högst 2 gånger i månaden.

- min hjärna håller på att förmultna på grund av för lite vuxenprat och för mycket prat om barn.

- ha så lite pengar att jag måste tänka en extra gång innan jag får för mig att köpa något fint till mig själv.

- inte kunna träna när jag känner för det.

Det ska bli skönt att lämpa av huvudansvaret till Thomas när han blir pappaledig. Då får han känna av livet som jag lever. Okej, han kommer få den roliga delen nu eftersom Miranda inte är lika krävande som när hon var en mini-bebis. Det fick ju självklart jag ta. Det var min moderliga plikt och nöje att kämpa mig igenom det. Miranda blev en roligare bebis när hon blev 5 månader. När vi sen båda börjar jobbar så kommer föräldrarskapet vara på lika villkor. Då kan vi oroa oss tillsammans och vara lika engagerade i vårt lilla kärleksbarn.

De mammor jag pratar med tycker att jag är helt uppåt väggarna galen som längtar till jobbet istället för att önska att jag var mammaledig på heltid för alltid. Jo, fast jag får väl vara galen då, som behöver egentid och få göra saker som endast vuxna klarar av. Att vara mamma är fan inte att vara ledig! Det är som att du byter från ditt vanliga 8-17 jobb till ett 24-timmars jobb. Ett jobb som du har gått och förberett dig på i 9 månader. Ett jobb som du aldrig kan bli fri från även när du börjar ditt vanliga jobb igen. Det betyder att du kommer ha ett 24-timmars jobb tills din avkomma är så stor att den kan klara sig någorlunda själv och inte kräver att du byter blöja och matar den regelbundet. När ditt barn kan laga egen mat, tvätta själv, städa själv och kan åka kommunalt själv, då förtjänar du din egentid. Mamma kommer du dock att vara tills du dör, på både gott och ont. 

Andra morsor tycker säkert jag är grymt konstig som känner att ett barn räcker. "Nä, men det är väl klart att Miranda måste ha ett syskon! Hur ska hon annars lära sig att dela med sig? Dessutom får hon alltid nån att leka med och senare ha syskonet som en nära vän när de är vuxna." Absolut! Jag tror säkert att barn med syskon lär sig att dela med sig och ha tålamod etcetera etcetera.... Fast vem säger att hon inte kommer att lära sig det ändå? Och vem säger att syskon alltid vill leka med varandra och sen blir bästisar i vuxen ålder?

Nej, jag säger inte att hon aldrig kommer få att ett syskon. Det är bara det att tanken inte känns så lockande att gå igenom en graviditet igen, att bli rund som en boll, att ligga i svåra smärtor och att sen ha en nedbruten kropp och en öm mussla och kontinensbesvär. Att gny av ännu mer olidliga smärtor när bröstvårtorna trasas sönder av bebisens iderliga sugbehov. Att vakna minst 3 gånger/natt för att försöka amma med obefintliga mjölkkörtlar (som jag då har). Att behöva höra en skrikande bebis som har magknip varje dag och ibland natt. Att inte kunna göra annat än att ha en bebis i famnen större delen av dygnet i flera månader efter som den vägrar ligga själv i några minuter. Att få tragla sig igenom alla utvecklingsstadier åter igen. Att ungen vägrar ligga i vagnen när man är ute. Att känna frustrationen av att man vill att ungen ska kunna leka själv i åtminstone 10 minuter så man hinner diska/städa/äta/skita/duscha. Sådär var det i alla fall för mig när Miranda var mindre. Nu är hon det ljuvligaste charmtrollet i världen!!

Men visst, om Miranda en dag vill ha ett syskon så kan hon kanske få det. Det kanske blir bättre med nästa. Hon har 5 år till på sig att inkomma med sitt önskemål/uppmaning. Efter att jag har fyllt 35 år är den här musslan sluten för alltid.

Spattiga morsan

Miranda vägrade äta varm mat både igår kväll och idag till lunch. Gröten i morse slukade hon på fem röda. Hon behöver bara titta på skeden med mat och börjar grina illa, vända bort ansiktet och spotta. Jag pustar ansträngt, tänker att hon bara är sjuk just nu och börjar torka bort all spilld mat på henne och på stolen. Jag gör i ordning och delar en smörgås med smör (hon älskar smör) och leverpastej. Den trycker hon in i munnen. Hon äter upp den och dricker själv girigt ur sin pipmugg. Jag är så glad att hon äntligen vet hur man dricker ur pipmugg! Sen verkar hon vilja ha mer. Då får hon ett smörgåsrån med leverpastej på. Den gnager hon lite på och resten sliter hon sönder med stor entusiasm. Jaha, då fick hon i sig nånting i alla fall. Jag är inte så himla nöjd med att behöva ge henne massa vitt bröd och kex till lunch, men man tager vad man haver. Hon blev mätt i alla fall...och grymt kladdig! Hon hade leverpastej över hela henne. Till och med ögonlocken och ögonfransarna fick sig en inpackning. Ja, de säger ju att leverpastej är nyttigt för kroppen. Haha!

Sekunden efter att kortet togs slog hon ut med armarna med en sån kraft att pipmuggen flög iväg genom fönsterrutan och träffade en gubbe i skallen. Nä, pipmuggen ramlade faktiskt bara ner i golvet.

Jag vet inte med er, men blir/blev ni också helt nojiga när inte ungen inte äter/åt? Jag vet ju att hon inte svälter ihjäl, men det är ändå nånting som ligger djupt där inne och gnager i mig när hon bara vänder bort huvudet och spottar som en hysterisk lama. Jag blir liksom lite smått panikslagen fast det inte alls behövs. Hon är ju liksom inte undernärd på något vis. Hon ser ut som vilken välgödd unge från ett I-land som helst. Men ändå, det är nåt med moderskänslorna där.

Det är väl det enda personliga problem jag har med mig själv gällande min dotter. Att jag blir enormt spattig när hon inte äter som hon ska.

Alla säger: "Ta det lugnt! Hon har säkert bara en sån period just nu. Bara hon dricker så äter hon när hon vill."

Sure. Fine. Jag försöker tänka så, men när det väl händer igen så blir jag automatiskt orolig och frustrerad. Men det är väl så att vara morsa för första gången. Jag måste försöka lugna ner mig annars kommer Miranda att påverkas av mitt sätt och när hon blir äldre få ätstörningar eller nåt. Barn tar åt sig föräldrarnas känslor mer än vad vi tror. De har extrema känselspröt redan från födseln. Så nu tänker jag hela tiden på att jag får hitta andra lösningar för att lugna ner mig själv. Att tänka på att det inte är något problem om Miranda inte vill äta just då.

Frustrerad på kakan!

Igår var vi en sväng förbi IKEA och köpte på oss en del bra barngrejer samt lite annat jox. IKEA är ju så trevligt att köpa saker ifrån när man behöver saker till hemmet. Billigt och enkelt att hitta. Åh vad det fanns mycket saker till Miranda när hon blir större. Nu har hon hunnit att bli 4 månader! Otroligt att hon bara växer och växer och blir mer och mer en egen personlighet. Längtar tills hon blir ännu större! Alla säger att man ska njuta av bebislivet, för sen är hon plötsligt ingen liten bebis. Nä det fattar jag med, men jag är inte så road av att hålla på och tolka hennes gråt/gnäll stup i kvarten och är mäkta trött på att hon inte kan underhålla sig själv mer än några minuter i taget förrän hon blir uttråkad/gnällig och vill bli buren/matad/sövd/underhållen. Detta gnäll gör mig vansinnigt trött ibland. Ja hon är en liten bebis och ja de gnäller och gråter mycket (speciellt under utvecklingsfaserna). Ja men just därför vill jag att hon ska bli större. Dessutom är det skittråkigt att de flesta mammor jag umgås med har barn som närmar sig 1 år eller är äldre. Medan de harvar runt i solen med barnen på stranden och lekparkerna och kan sitta "lugnt" och fika medan barnen i princip roar sig själva, så får jag stå i skuggan och bära och vagga. Det är ju typiskt att just den här sommaren skulle va så solig och varm. Det gör ju att vissa dagar har jag fått stanna inne under bästa stekar-tid och invänta eftermiddag då solen inte är för stark för Miranda. Dessutom känner jag att sätta på sig en bikini och dallra runt på stranden med min bleka överviktskropp inte är min längtan i år heller. Nä jag är inte helt nöjd...

Men om jag ska dra några positiva saker så har Miranda börjat att le och skratta ofta (bortsett från gnället). Man får alltid ett stort leende varje morgon när man ska ta upp henne och hon brukar göra nåt läte så man ska titta på henne och få några stora leenden tillbaks som belöning. Hon kan bli så exalterad av att man pratar med henne att hon flämtar och sprattlar vilt. Ibland kan hon sitta/ligga och stirra på en med sina söta blå ögon med en förväntansfull min. Som att hon väntar på att man ska underhålla henne med vad som helst. Hon älskar att titta på teven och helst på Babblarna. Hon tycker om när man gör Imse vimse spindel eller dansar framför henne. Hennes korta armar är som små antenner som sträcker sig efter saker man dinglar framför henne, vad det än är. Hon kan garva till när man själv gör det, vilket är helt bedårande. Hon gapar stort efter ens näsa när man lutar henne mot ansiktet. Hennes kinder är helt oemotståndliga. De är som knark! Eller rättare sagt, hela hon är som en enda mjuk söt och väldoftande bakelse. Hon är som kakan som man kan äta, men ändå ha kvar. Hon har fint lockigt och mjukt hår som står åt alla håll. Hon är så lik Thomas, men just hårsvallet har hon i alla fall fått från mig.

Jag älskar min dotter över allt på denna jord (och min sambo) och har aldrig ångrat en sekund att hon har kommit till världen. Hon är det bästa jag har gjort och är stolt över att jag har lyckats skapa henne tillsammans med Thomas som är en fantastisk pappa och pojkvän. Miranda är ett sant kärleksbarn!

BVC-besök

Så... Idag var vi första gången på BVC för vägning, mätning och samtal om amningen och Mirandas magproblem. Hon hade gått upp 125 gram och växt 1 cm sen förra veckan. Hon har en växtperiod nu och äter massor. Det har blivit mycket amma och ökad mängd mjölkersättning.

Eftersom jag vill fortsätta att amma så sa barnmorskan att jag skulle börja amma/bröstpumpa intensivt i ett par dygn för att få igång mjölkproduktionen ordentligt samtidigt som vi ger ersättningen. Hon snackade nåt om att amma/bröstpumpa varannan timme i ett par dygn. Heliga skit! Jag kommer alltså inte få göra annat än att amma/pumpa i ett par dygn. Suck! Hon gav mig också tips på ett amnings-te som stimulerar mjölkproduktionen. Det heter Luzern-te och ska tydligen smaka hö. Vad är det med mediciner och underliga smaker? Nåväl. Får se om det hjälper.

Angående lillans mage. Jag utövar magknip-massage och ger henne Semper magdroppar, men tycker inte det hjälper så mycket. Jag frågade om vi kunde börja med Minifom-droppar som jag har hört är bättre mot gasiga bebismagar. Så nu ska vi alltså ge både Minifom, Semper magdroppar och magknip-massage. Det knöliga med Minifom är att vi ska ge henne dem vid varje matning! Det betyder att jag även måste ränna upp mitt i natten innan jag ammar för att ge henne Minifom-droppar eftersom de måste bevaras i kylskåpet. Där försvann bekvämligheten med att amma på natten. Men vad gör man inte för sin stackars gasiga bebis.

My baby love

Passar på att svänga in här ett tag. Ja ni kanske redan har räknat ut med stortån att jag har pressat ut mitt lilla monster från magen. Ja det gick bra, tackar som frågar. Miranda kom ut den 26 mars klockan 09:40. Tänkte skriva ihop en förlossningsberättelse när jag får tid. Hon är rätt krävande när hon är vaken. Det ska matas väldigt ofta med både bröstmjölk och ersättning. Jag har tydligen inte tillräckligt med mjölk så hon får extra mat. Helt ok, fast det hade varit mer praktiskt att ha ett rejält mjölkflöde i tuttarna så man slapp springa och fixa med pulver och rätt tempererat vatten ett tag efter amningen. Men huvudsaken är att hon blir mätt och går upp i vikt. Jag börjar dock tröttna på att amma när hon ändå inte blir mätt. Hon bara somnar trots att jag väcker henne emellanåt, så hon blir ändå inte mätt av bara min mjölk. Ska dock fortsätta amma en del så länge jag orkar. Det är ju så smidigt att bara köra in en tutte i munnen på henne på natten och somna om. Sen har hon en förmåga att somna varje gång hon ammar. Vill man få henne lugn så är det bara att lägga henne till bröstet. Sen att hon har problem med gaser är ju också ett uppehållsmoment. Vi jobbar på det nu med hjälp av massa tips från nätet och folk runtomkring. Hon är väldigt närhetskrävande och gillar inte att ligga själv när hon är vaken. Då skriker hon hysteriskt. Så ja, det är lite att göra, men så är det väl att vara småbarnsförälder.

Hon är nu 2 veckor och jag har börjat vänja mig vid den här lilla mini-människan. Hon har tjockt mörkt hår, mörkblå ögon, rosa mjuk hud och doftar ljuvlig bebis. Hon har fått sin fars drag. Jag hade förväntat mig det med tanke på att han har väldigt dominanta gener och jag är helt med på det. Det resulterade ju i en extremt söt varelse. Så söt att man får karies bara av att titta på henne. Allt är så litet och nytt. Det är så ljuvligt att få sniffa och pussa på henne och veta att jag kommer att få göra det ända tills hon kommer protestera själv när hon blir äldre. Och det är ju nåt år kvar. *Glädjedans*

Vecka 39 - Statusuppdatering

Nej, jag har inte fött ännu. Miranda är beräknad till på torsdag, 14:e. Men än så länge ligger hon där inne och bökar runt. Ja hon verkar fatta att nåt är på gång nu i alla fall. Hon är ivrigare än vanligt vissa stunder och vrider sig som en mentalt störd i tvångströja. Fötterna är överallt och hon får ideligen hicka. Jag brukar försöka stryka henne på ryggen, men det hjälper inte. Hon ligger som en makaron med ryggen på vänster sida av magen och fötterna på höger sida och bökar. Huvudet är fixerat så hon kommer förvisso ingenstans. Jag tror att det är rätt obekvämt för henne nu. Hon har lagt på sig rejält nu och är ready to pop.

Hur mår jag då? Jo, jag överlever. Det är inte så att jag går omkring och ojar mig hela dagarna. Det känns dock lite som att man går omkring och bär på en stor säck med köttfärs. Jag känner mig förfärligt osmidig och får en uppfattning om att jag har en gigantisk ölmage som hänger över mysbyxorna. Ja magen har sjunkit lite. Den står rätt ut när man tittar på sidan. Det är bra 3D-effekt kan man säga. Framifrån ser jag inte jättestor ut, sen vänder jag mig på sidan och KABAM, så har jag mr Big Belly påväxt på kroppen. Jag kunde typ balansera en kopp på magen senast vi var på IKEA och käkade lunch, när jag lutade mig en aning bakåt. Ett fototillfälle som jag missade att ta. Inte är jag vacker och graciös precis. Den charmiga bulan och min lyster är nu borta.

Eftersom det känns meningslöst att ha städning som sysselsättning nu när hantverkare och målare ränner ut och in på dagarna, så har jag istället unnat mig att belägra soffan och spela äventyrsspel från Big Fish Games. på min iPad mini och käka onyttigheter. Jag tror att den dubbelhakan jag har fått har till viss del växt fram genom den mängden paj och vaniljsås och choklad som jag har fått i mig. Ungen kommer ut med sockerabstinens, det är jag hundra på. Sen har jag väl inte fått i mig världens nyttigaste luncher heller. Mest halvfabrikat och sånt. Om inte Thomas hade kommit hem varje eftermiddag/kväll och matat mig med riktig mat, så hade jag säkert levt på risgrynsgröt och färdiga plättar och mackor. Jag äter mackor till förbannelse. Äggmackor är rätt hett just nu. Är så glad att jag kan äta ägg igen som jag inte klarade av i början/mitten av graviditeten. För ägg är ju extremt bra proteinkälla och mättar suveränt.

Jag skulle säkert äta nyttigare och köpa mer frukt istället om jag hade en lättare väg att gå till affären. Nu är det ju så att vi bor på en hög kulle med en monstertrappa. Den gör att jag flåsar värre än en fransk bulldog. Sen vill jag inte anstränga mig nu så värkar ska uppstå. Miranda har fått stränga order att inte ens våga försöka göra flyktförsök innan helgen. Jag vill att vi får lägenheten klar, fixad och städad först innan helvetet bryter lös. Vi får väl se om det går som jag vill eller ej.

Mama is frustrated

I helgen har min fina vän från Borlänge varit här och hållit mig sällskap. Förutom att vi har gjort de vanliga sakerna som baka, kolla film, shoppa och pratat en massa, så har vi, tillsammans med svärmor + kille och Thomas + kompis, flyttat massa grejer från fönstren. Det ska ju bli en "extremt" passande fönsterrenovering nu i 2 veckor i vår lägenhet. Väldigt lägligt nu när jag ska föda barn när som helst. Jag försökte få chefen att prioritera och han verkade mest skratta åt mig. Jaha? Man kan alltså inte prioritera en lägenhet, eller? Jag fick reda på att de kommer jobba mellan 7:15-16:00. Det innebär att jag inte kommer få någon sovmorgon alls under den här perioden som jag ska vila. Sen måste jag försöka hålla mig ifrån lägenheten för att slippa hantverkarnas ljud och färg-ångor. Känner mig väldigt stressad och frustrerad.

Idag vaknade vi tidigt för att invänta hantverkarna. De började med att föra massa oväsen i lägenheten ovanför vid 8-tiden och sen kom de vid 10-tiden och började montera ner fönster. Thomas hade redan flytt till jobbet vid den tiden och jag och min vän stack iväg strax efter att de började. Vi åkte iväg till Vällingby och kikade runt lite och käkade lunch innan hon begav sig hem igen till Borlänge. Nu sitter jag här ensam och pöser i soffan hos svärmor i brist på annat att göra. Det känns lite skumt att sitta i hennes hem utan att någon är hemma, men det är väldigt skönt att slippa höra slipmaskiner och borrar och bankande.

Vi bakade Leilas kladdkaka som blev fantastisk med lite extra kakao och kaffechoklad-bitar.

Vi svängde även ihop en god hallon-smulpaj och hav av vaniljsås.

Kan verkligen rekommendera spenat -och fetaostpajen från Wayne's Coffee.

Vecka 32 - Har en känslomässig svacka

Dags för lite självömkan....

Nä nu börjar det faktiskt bli lite långtradig med den här graviditeten. Jag är uttråkad igen. I vissa perioder i livet kan jag känna så. Alltså att jag blir uttråkad för att det inte händer nåt annorlunda. Man går i samma hamsterhjul och tuggar på i vardagen. Jag går upp samma tid varje vardag och åker till jobbet och åker sen hem och gör i princip samma saker. Nu när jag är gravid så är jag uttråkad av andra saker. Jag är trött på att vara otymplig, ha daglig halsbränna, få ont i ryggen om jag inte sitter/ligger på ett korrekt sätt, vara tvungen att sova mer än vanligt, ha dålig kondition, inte kunna ha mina tajta kläder i storlek 36 och vara konstant hungrig fast jag äter och äter. Känner mig som ett svullo som tvingas till att äta massa grejer bara för att jag måste för att överleva dagen. Kan ju liksom inte dricka en matersättnings-shake och sen vara nöjd så. Det var så skönt när jag inte var gravid och kunde strunta i att hitta på saker att äta och bara ta något som mättade. Nu måste jag hela tiden få i mig tillräckligt med näring för att jag ska må bra. Får ju ångest så fort jag tänker på att jag måste hitta på saker att äta. Bebisen mår ju bra eftersom hon suger i sig det som krävs från min kropp, vilket är väldigt bra såklart.

Med risk för att få onda blickar på mig... men jag är faktiskt smått trött på att ha en liten sparkande och bökande individ i min mage som rör om tarmarna och som gör att jag får håll och svårt att andas. Att jag måste sitta och ligga i konstiga ställningar för att hon inte ska kännas så mycket när hon får för sig att leka daggmask. Måste ofta trycka bort henne från vissa magpartier för att det är obehagligt. Tänk er att ha en knölig ryggsäck på magen med otympliga saker i som rör sig hela tiden.

Jag ser inte charmen med detta just nu. Alla säger att det är så himla vackert att vara gravid och att det är en välsignelse att kunna bära på ett barn. Att man ofta känner sig lycklig och överväldigad av tanken på sin bebis i magen. Ja, självklart kan jag känna att det är fascinerande eftersom detta aldrig har hänt mig. Men jag har fortfarande inte riktigt fattat att jag borde vara världens lyckligaste människa som går omkring som ett skimmer och ler löjligt hela dagarna. Jag har fullt upp med att leva min vardag och ha kontroll över mitt liv. Att jag sen är på smällen är ju för mig helt ofattbart egentligen. Jag har självklart längtat efter det här, men jag är besviken på att jag inte kan vara mer upprymd och explodera i lyckorus varje timme. När folk går omkring och säger att jag ser så fin ut och att man verkligen ser att jag är gravid nu så borde jag väl vara jättelycklig...eller? Jag tycker jag ser konstig ut ärligt talat. Jag är inte van att se mig med brontosaurusben, stora bröst och ölkagge. Jag skiter i att folk säger att när man är gravid så är det naturligt att bli större. Jag har den jobbiga föreställningen att om jag blir tjock så har jag misslyckats som hälsomedveten person. Jag har anammat min livssyn med lätt kost och hård träning för att kunna uppleva självrespekt. Jag har tidigare i mitt liv varit överviktig och när jag äntligen tog tag i mitt liv så har jag kämpat för att få vara så hälsosam som möjligt och har mått bra av det. Att bli gravid och sen se mig själv öka i vikt på det här sättet har gjort att mitt självförtroende brakar genom golvet sakta men säkert. Och jag kan ju inte göra mer än att se på när min kropp expanderar av fett och vatten och att jag dessutom måste fortsätta äta en massa bara för att överleva dagarna. Om jag inte hade varit gravid så hade jag satt igång med en renande detox och en veckas juice-fasta för att sen börja träna som ett djur och äta nyttigt för att kunna komma i form igen så snart som möjligt. Nu orkar jag knappt gå från A till B utan att flåsa som en Sankt Bernhard och tvingas käka massa kolhydrater för att hålla mig vaken.

Det är säkerligen väldigt vanligt att man vid den här tidpunkten börjar bli trött på sin graviditet eftersom det är väldigt nära födseln. När man är i sjunde månaden så har ju kroppen på allvar börjat att svälla ut och gör ens liv lite sämre med alla de små åkommorna. Inte för alla dock. Vissa har ju en nästintill problemfri graviditet och ploppar sen ut sin unge med en suck och en lätt mensvärk och sen kommer ner i sin idealvikt på nolltid utan att göra så mycket. Jag har väl inte haft den värsta graviditeten än så länge. Jag har haft tur som sluppit konstant illamående, magsmärtor, cravings, svullna fötter och händer och hysteriska hormonstormar. Men man vet aldrig. Det kanske kommer nu under de här två sista månaderna. Ja, det är faktiskt endast 2 månader kvar! Jag får stå ut helt enkelt tills Miranda vill krafsa sig ut. Sen blir det andra bullar... nej förlåt... andra morötter...

Slut på självömkan...

Kanske borde skaffa den här tröjan.