Tillbaka med nöd och näppe!

Hej där! Ja ja, jag vet att det har gått ett bra tag sen sist jag bloggade. Jag ska tala om att det faktiskt inte en jäkla sväng om på rosor att vara jag just nu. Inte för att jag ska klaga. Många andra har det grymt mycket värre naturligtvis. Jo men så här är det för mig i alla fall. Jag började jobba exakt efter påskhelgen. Sen dess har jag haft full sjå med att jobba, cykla hem (i alla väder) och ta hand om Miranda och natta henne. Ja jag är tydligen huvudansvarig för hennes kvällsrutiner fortfarande. Hon har fått för sig att vägra sova i vettig tid. Hon röjer runt fram till nio på kvällarna och jag måste nästan tvinga ner henne i sängen. Jag som hade lovat mig själv att hon aldrig skulle få en vana att sova efter nio! Vi måste programmera om henne på nåt sätt. 

Sen ska jag hinna umgås med Thomas fast ögonen och hjärnan ramlar ihop av trötthet inne i skallen. Han får mest prata med någon slutkörd och oengagerad surkärring som fastnar med ögonen i mobilen av ren vana som sen går och lägger sig en halvtimme, timme senare. Hoppas att han inte tröttnar på mig! Toppen på det så ska jag ta hand om hemmet och försöka träna min stackars försummade knubbiga kropp. Jag har smäckt på mig 3 kilo (!) sen jag började jobba på grund av mycket stillasittande och samma matrutiner. Jag gråter inombords av att jag inte klarade av att komma i form till Beach 2014. Nu hinner jag aldrig att få bikinikropp! Ni kanske tycker att 3 kg inte är speciellt mycket, men på min korta kropp så syns det förödande mycket! Speciellt på kläderna som knappt sitter fint och skönt. Jag känner mig som ett mumintroll / Barbamamma igen! Det går sådär att träna regelbundet när dygnet bara har 24 timmar och mycket av tiden går åt att vara morsa och duktig arbetsmyra. Welcome to the daily hell liksom!

Så... Nu vet ni varför jag har LITE svårt att få komma till ro och blogga ofta. Det får helt enkelt bli sporadiskt när jag får lite egentid, typ som nu på morgonkvisten när karln fortfarande sover och det söta monstret (ungen) sover frukost. Jag skippar alltså eventuellt nödvändigt städande för er skull. Får vara glad att det är röd dag idag så vi hinner ta igen lite kvalitetstid.

Jag hinner inte ens raka mig på morgonen liksom! ;)

Morsan har fått nog nu

Nu är det inte långt kvar! Snart får jag börja jobba igen. 13 dagar kvar. Direkt efter påskhelgen. Tänk att jag har varit mammaledig i ca 1 år nu. Själva mammaledigheten har gått långsamt. Sist jag tänkte efter på riktigt var när det var 5 månader kvar tills jag skulle börja jobba. Då kändes det som en evighet tills dess. Nu är det typ 2 veckor kvar! Från början hade jag tänkt att ta ut endast 10 månader. Det kändes lagom. Ja, jag tycker fortfarande att 10 månader hade räckt. De här senaste 2 månaderna har varit grymt tråkiga och understimulerade. Även om Miranda blir roligare i sin utveckling varje vecka som går så känner jag att jag är mäkta trött på det här nu. Visst att jag gillar rutiner i mitt liv, men det här är löjligt.

Jag är trött på att:

- tänka på att gå och lägga mig tidigt bara för att jag inte vet när barnet ska få för sig att vakna.

- hela tiden vara orolig för att ungen ska svälta ihjäl när hon matvägrar.

- torka upp mat som är slängd runt hennes stol och på väggen, samt på henne och hennes kläder och på mig.

- tänka på vilken konsistens ungens fekalier har.

- brotta ner liten vrång terrorist i sängen 100 gånger/minut när hon är grymt trött men vägrar sova.

- höra ett idelt gnäll när jag är mitt uppe i något viktigt för att ungen prompt vill upp i famnen just då.

- ha dåligt samvete för att jag inte går till öppna förskolan med henne oftare än högst 2 gånger i månaden.

- min hjärna håller på att förmultna på grund av för lite vuxenprat och för mycket prat om barn.

- ha så lite pengar att jag måste tänka en extra gång innan jag får för mig att köpa något fint till mig själv.

- inte kunna träna när jag känner för det.

Det ska bli skönt att lämpa av huvudansvaret till Thomas när han blir pappaledig. Då får han känna av livet som jag lever. Okej, han kommer få den roliga delen nu eftersom Miranda inte är lika krävande som när hon var en mini-bebis. Det fick ju självklart jag ta. Det var min moderliga plikt och nöje att kämpa mig igenom det. Miranda blev en roligare bebis när hon blev 5 månader. När vi sen båda börjar jobbar så kommer föräldrarskapet vara på lika villkor. Då kan vi oroa oss tillsammans och vara lika engagerade i vårt lilla kärleksbarn.

De mammor jag pratar med tycker att jag är helt uppåt väggarna galen som längtar till jobbet istället för att önska att jag var mammaledig på heltid för alltid. Jo, fast jag får väl vara galen då, som behöver egentid och få göra saker som endast vuxna klarar av. Att vara mamma är fan inte att vara ledig! Det är som att du byter från ditt vanliga 8-17 jobb till ett 24-timmars jobb. Ett jobb som du har gått och förberett dig på i 9 månader. Ett jobb som du aldrig kan bli fri från även när du börjar ditt vanliga jobb igen. Det betyder att du kommer ha ett 24-timmars jobb tills din avkomma är så stor att den kan klara sig någorlunda själv och inte kräver att du byter blöja och matar den regelbundet. När ditt barn kan laga egen mat, tvätta själv, städa själv och kan åka kommunalt själv, då förtjänar du din egentid. Mamma kommer du dock att vara tills du dör, på både gott och ont. 

Andra morsor tycker säkert jag är grymt konstig som känner att ett barn räcker. "Nä, men det är väl klart att Miranda måste ha ett syskon! Hur ska hon annars lära sig att dela med sig? Dessutom får hon alltid nån att leka med och senare ha syskonet som en nära vän när de är vuxna." Absolut! Jag tror säkert att barn med syskon lär sig att dela med sig och ha tålamod etcetera etcetera.... Fast vem säger att hon inte kommer att lära sig det ändå? Och vem säger att syskon alltid vill leka med varandra och sen blir bästisar i vuxen ålder?

Nej, jag säger inte att hon aldrig kommer få att ett syskon. Det är bara det att tanken inte känns så lockande att gå igenom en graviditet igen, att bli rund som en boll, att ligga i svåra smärtor och att sen ha en nedbruten kropp och en öm mussla och kontinensbesvär. Att gny av ännu mer olidliga smärtor när bröstvårtorna trasas sönder av bebisens iderliga sugbehov. Att vakna minst 3 gånger/natt för att försöka amma med obefintliga mjölkkörtlar (som jag då har). Att behöva höra en skrikande bebis som har magknip varje dag och ibland natt. Att inte kunna göra annat än att ha en bebis i famnen större delen av dygnet i flera månader efter som den vägrar ligga själv i några minuter. Att få tragla sig igenom alla utvecklingsstadier åter igen. Att ungen vägrar ligga i vagnen när man är ute. Att känna frustrationen av att man vill att ungen ska kunna leka själv i åtminstone 10 minuter så man hinner diska/städa/äta/skita/duscha. Sådär var det i alla fall för mig när Miranda var mindre. Nu är hon det ljuvligaste charmtrollet i världen!!

Men visst, om Miranda en dag vill ha ett syskon så kan hon kanske få det. Det kanske blir bättre med nästa. Hon har 5 år till på sig att inkomma med sitt önskemål/uppmaning. Efter att jag har fyllt 35 år är den här musslan sluten för alltid.

Vecka 37 - Sista dagen

Nu har jag jobbat klart för det här året. Förutom att jag idag har jobbat lite sporadiskt så har jag lallat runt, fikat, kramats med kollegorna och lovat att komma tillbaka för att visa upp lillan. Dagen har segat sig fram och jag har gäspat till mellan sockerchockerna. Folk frågar hur det känns. Jag kan bara säga att det känns konstigt och overkligt. Det känns som att jag ska på semester.

 

 Jag bjöd på kärleksmumstårta från Delicato. Ypperligt populär och tog nästan slut.

Sen fick jag mycket vackra blommor av mina kära kollegor!

 

I helgen ska vi fixa till datarummet så lillans säng får plats och bygga ihop hennes byrå. Sen blir det profylaxkurs som vi köpt online som vi ska utöva hemma. Det är mycket billigare än att gå med en grupp. Vi ska göra den först innan jag säger nåt mer där.

Nästa vecka blir det tandläkarbesök för första gången på många år. Måste fixa gaddarna innan lillan kommer. Har nån gammal lagning som håller på att förtvina och har säkert nåt hål. Är noga med tänderna, men de är ju som vilket husbygge som helst som kräver underhåll. Mina tänder kan jämföras med ett snyggt fasadbygge som ingen har kollat extra noga på pga en lat husvärd.

Sen ska jag gå på trådning för första gången någonsin. Får se om det gör nåt ont. Jag börjar ju se ut som en varulv i ansiktet pga alla hormoner.

Fredagsmyset bestod av mig, tvättmaskinen, två kalla rostmackor med endast smör, en koffeinfri soja-choklad-latte med bismak av hö, en vild ofödd galning till bebis, ryggont och dålig romantisk komedi i sängen. Men det är en skön känsla i själen att jag kommer vara hemma i nästan ett år för att ta hand om denna vilda galning till bebis som jag och Thomas bakade ihop förra sommaren och som snart är färdig att komma ut. Måste bara hålla mig sysselsatt innan dess så att jag inte blir uttråkad.

Lillan har precis fyllt 37 veckor. Det betyder att hon kan komma när hon känner för det nu. Hon behöver egentligen inte göra mer nu än att bida sin tid och kanske få lite lite mer fett på kroppen. Annars så är det bara att sätta igång. Jag hoppas dock på att få vila fram till beräknad födsel. Det behövs!


Läs mer om vecka 37 här!