Miranda klarade pincettgreppet, men vägrade klappa händerna. Hon som alltid klappar händerna i tid och otid. Hon klappade händerna på väg hem istället. Den här gången hejade hon på när jag klättrade uppför våra monster-trappor upp till gården med henne halvt hängandes på höften. Hon ville tydligen se mina fötter eller nåt samtidigt. Carita (BVC-tanten) frågade om Miranda kunde några ord och det kan hon ju. Hon har väl en period nu när hon inte vill säga så mycket mer än "dutt", "dö" och "ägg" och andra oväsentliga saker, till allt. Hon sa tidigare bland annat "titta" "där" och "appapp" (pappa) men har lagt av med det för stunden. Men hon förstår lite vad man säger i alla fall. Hon förstår när vi frågar var lampan är eller var bollen är. Hon förstår när jag ber henne släcka lampan och gör det (för det mesta). Sen förstår hon att hon ska bli upplyft när jag säger "kom till mamma".
Sen frågade Carita om Miranda kan ställa sig mot möbler och gå längst dem. Nä, hon är ganska ointresserad faktiskt. Varför ställa sig upp när hon kan rulla fram eller dra i filten där sakerna ligger på för att få dem närmare? Alla sätt är bra utom de dåliga. Men vi brukar faktiskt försöka få henne att stå på våra knän eller ställa ner henne på golvet med stöd mot oss eller hennes lära-gå-vagn. Det släpper snart. Vilken frisk unge lär sig inte att stå och gå liksom?
Doktorn med praktikant lyssnade på hjärta, kollade syn, kände på puls i ljumskar och kände om fontanellen hade växt ihop (liten bit kvar). Miranda vägrade att stå upp så hon kunde inte riktigt kolla ryggraden. Men doktorn sa ändå att hon fick fullpott på undersökningen. Så skönt!
Nu väger hon 8950 gram och är 72 cm lång. Så 635 gram mer och 2,5 cm längre sen för 2 månader sen. Hon går exakt enligt kurvorna på BVC. Det är skönt att veta att hon mår bra och utvecklas som hon ska. Man ska ju inte jämföra henne med andra barn såklart. Jag ska kanske vara glad att hon inte ränner omkring redan. Har liksom inte barnsäkrat hemmet riktigt ännu. Har dock sänkt ner spjälsängen ett snäpp nu ifall hon skulle få för sig att göra en gedigen framåtvolt.
Nästa BVC-besök blir när hon är 1 år och då ska hon även vaccineras igen. Den här gången ska jag försöka vara med i rummet när hon får sprutor. De andra två gångerna har jag nästan börjat gråta och har flytt från rummet medan Thomas har varit med henne. Inte lätt att vara rädd för sprutor och dessutom se sin bebis få dem instuckna i sina oskyldiga små lår och höra henne skrika av smärta. Men jag ska ta mig i kragen och sluta vara en sån mes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar