Ibland hatar jag folk helt ofrivilligt

 

Med risk för att dem jag känner kommer börja undvika mig, så tänker jag fläka ut lite intima tankar som jag har. ;)

Har du råkat ut för att du gör nåt helt normalt, som t.ex går ner för en trappa bland folk, och helt plötsligt har ett helt hat-scenario spelats upp i skallen på dig på några sekunder? Och inte att man tänker söta små tankar utan riktigt idiotiska saker som plötsligt har exploderat i din hjärna.

Jag kan få syn på nån eller några och plötsligt börja tänka ut små olika händelser som skulle kunna hända. Jag kanske ser ett gäng med killar och börjar genast hata dem för att de kanske kan vara ligister som vill råna mig. (Det är säkert rara killar som bara går i godan ro på väg från fotbollsträningen) Jag kanske går framför någon som enligt mig går för sakta och jag börjar genast fundera ut om jag är stark nog att plocka upp den där sega människan och kasta iväg den som Pippi Långstrump. (Personen kanske är trött efter en jobbig dag) Jag kanske ser en riktigt fet tjej på gymmet och tänker att den där suggan säkert kommer käka nåt riktigt onyttigt efteråt för att belöna sig efter några tafatta steg på crosstrainern, precis som odisciplinerat korpulenta folk brukar göra, och känner ett stark agg. (Jamen hon är ju där för att hon ÄR fet och vill göra nåt åt det fast tar det försiktigt i början så som man ska göra.) Jag kan hata mina kunder jag pratar med för att de är så jävla griniga och otacksamma över att prata med oss människor som finns där för att hjälpa dem. Att de inte har vett att bete sig proffessionellt. De får mig att känna oerhör frustration och hat. (Kunderna är ju bittra av en anledning, och det är ju inte personligt för faen!)

Så här kan jag hålla på hur länge som helst. Jag kan gå/sitta och tänka på små scenarion där jag skäller ut folk/gör sönder saker i frustration osv. Jag kan till och med hata mig själv. Jag kan få syn på mig i spegeln och äcklas över min person. Ibland får jag syn på mig själv i en synvinkel när jag är på gymmet/jobbet/hemma och börja må lite illa över hur jag är funtad. Jag kan avsky mig själv över att jag inte har kontroll över tillvaron. Jag kan hata mig själv för att jag i vissa perioder hatar så mycket. När jag kommer på mig själv med att hata så mycket att jag nästan börjar gråta så nyktrar jag till och fattar att jag helt komplett har trasslat in mig själv i mina egna förvrängda tankar. "SNAPP OUT OF IT !", vill jag skrika och ge mig själv en käftsmäll för att jag inser att jag beter mig som en psykiskt instabil schizo-kärring. Det här kanske är vanligare än vad jag tror. Det kanske är många människor som har perioder i sitt liv som man rent av hatar mycket. Det är nog inte många som vågar erkänna det dock. Det är ju inte enligt normen att man ska hata sin omgivning eller sig själv i för stora mängder för då börjar människor att se en som ett psykfall. Man kanske får konstiga blickar och folk börjar undvika en. Mycket hysch pysch. Man måste hålla alla hemska tankar i hjärnan eller erkänna dem för en psykolog eftersom folk man känner är för sköra för att se att detta endast är en fas och att man kommer må mycket bättre bara man få kräkas lite psykisk galla. Sådär ja!

 

Tack, nu mår jag mycket bättre!