Uääääk! Vad har jag gjoooort?!
Allt började igår. Jag åkte med mina vänner och min drömprins för att spela badminton. Det var ju som en bastu ute igår. Kvavt, fuktigt och hett. Man höll ju på att förgås inne i badmintonhallen. Jag var helt död efteråt. Vi åkte hem till Thomas och tog det lugnt i soffan. Tillslut kunde jag inte hålla ögonen öppna. Så jag somnade rätt hårt efter ett tag. Vaknade upp imorse helt vimmelkantig och vinglade iväg till jobbet. Har suttit och vart nära till lealös på min plats. Jag tog en lång tupplur på lunchrasten. Skulle ju ha tränat idag med jag pallade verkligen inte. Så jag beslutade för att åka hem och softa istället. Det var ju sådär lagom bra. Jag har upptäckt att om jag är hemma helt sysslolös har jag en förmåga att rota runt efter goda saker att äta. Jag hittade två små glasslådor med hälften kvar i varje. Åt upp ena halvan med Tiramisuglass och lite grann ur vaniljglasslådan. Sen kom jag på att jag har choklad bunkrat i skafferiet så det blev att, utan att tänka sig för, sluka några chokladbitar tills jag började må illa. Då förstod jag vad jag har gjort. Jag har alltså kommit hem och i en dimma moffat i mig stora mängder DÅLIGA KOLHYDRATER. Nu sitter jag här och rapar glass och choklad. BRRRAAA ANSI!! >.< Jag som har vart så duktig och inte svullat som ett annat svin i helgen som jag brukar göra. Nu verkar jag ta igen det på typ en kvart. SUCK! Jaja... ska ändå träna imorgon. Får la ta det lugnt gottigottet i helgen igen då. Man måste visst slänga allt som har med socker att göra hemma innan jag får för mig att åka hem direkt från jobbet och rota runt i alla matutrymmen. ;)
De här chokladhjärtana hittade jag bl.a. Alltså dekorationer till bakverk. *hrm*
=============================
Tittade på gamla bilder på datorn efter alla mina roliga äventyr jag har haft med mina vänner och min kärlek. Det är nästan som man vill nypa sig själv. Måste säga att jag har den lyckligaste tiden i mitt hittills. Jag har det jag alltid velat ha.
- Otroligt älskvärd pojkvän som jag snart kommer att få bo tillsammans med på heltid.
- Massa härliga och roliga vänner att leka med, både tjejer och killar
- Vackert hem som jag har inrett helt själv
- Skapligt stabil ekonomi
- Hälsosam kropp som ser bättre ut än för några år sen, (allways under construction)
- Liv utan bråk och gräl och överdriven stress
- Någorlunda ok jobb som ändå är rätt bekvämt trots spontana hatattacker ibland
- Psyke som är stabilare och som inte tappar gnistan lika ofta
Jag kan inte tacka mig själv nog för att jag har lyckats skapa detta liv. Jag är faktiskt stolt över att jag har lyckats unkomma det värsta som har hänt mitt liv. Jag har levt under gravt svåra psykiska svackor inombords många gånger med ett X antal mycket frustrerade perioder med gråt och depressioner. Jag kan erkänna detta offentligt nu pga att jag har klarat mig ur detta och kunde ta steget ut i det nya utan att vara rädd för att falla. Det som en gång har tärt mig har stärkt mig. Dock har jag blivit så ärrad att jag fortfarande kan ramla och rispa upp det jag har limmat ihop. Det är där alla mina nära och kära jag har runt omkring mig har hjälpt mig med genom att bara vara där och lyssnat/kramat/pussat. Den tacksamhet jag har inför den sfär av kärlek jag har runt omkring mig är oändling. Även om jag har lättare att falla i gråt och bli sentimental när jag är ensam så slutar det lika tvärt eftersom jag har fått så mycket styrka som jag kan falla tillbaka på. Jag har lyckats hålla mig borta från lyckopiller och psykologer och magsår för att jag har lyckats få så mycket mänskling kontakt. Man kan säga att jag har blivit känslomässigt erfaren och vet att jag har kommit närmare mitt känsloliv och kan älska mer utåt än att svälja.
Ibland krävs det kriser för att kunna öppna ögonen för sig själv och mot andra. När man själv har haft det jobbigt öppnas sinnet och man kan se på andra som har haft det svårt på nåt sätt. Man kan urskilja folk som har gått igenom tragiska saker. De har ett uttryck som visar att medkänslan är större. Att de förstår sig på andras sorg och besvikelser. Att glädjen hos dem kanske är lite mer äkta pga att de kan unna sig det nu. Att de också har lyckats ta steget ur det mörka och vandrar nu med lättare men mer försiktiga steg. De människorna känner förhoppningsvis som jag. Att den känslomässiga ryggsäcken är mycket tung men att dett har rispats upp ett hål i botten som tappar små smulor för varje år som går. Att den är lättare att bära pga att någon/några hjälper till att hålla dig upprätad.
Min mor säger att man inte ska säga att man är tacksam över saker för att det låter som man nervärderar sig själv. Att man bara ska acceptera det man får. Jag tycker helt tvärtom. Jag tycker man ska tänka minst en gång i veckan på det man är tacksam över. Man ska tänka på de saker/människor som hjälper en igenom saker och som förgyller ens livskvalitet. Man ska vara tacksam för att det faktiskt finns livsgnista. Jag tänker på att det finns människor som inte har de bra sakerna/männskorna man själv har. Det finns alltid någon som har det sämre. Därför ska man vara tacksam för de bra sakerna som finns i ens liv. Annars uppskattar man inte det man har utan blir likgiltig och ångrar sig senare. Att man inte uppskattade det bra man hade när det dåliga kommer. Så var mer tacksam över ditt livsinnehåll och de människor som finns runt dig. En dag kanske du behöver dem och de dig. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar