Barnslig? Varför inte?

 

Har du tänkt på hur man betedde sig när man var liten? Man tänkte helt annorlunda då. Man liksom rycktes med sina impulser på ett annat sätt än vad man gör när man är vuxen. Man kunde få för sig något och lydde sina ingivelser. Det var nästan så det inte gick att stoppa. Man kan få tillbaka det impulsbeteendet vid få tillfällen. Jag kan till exempel få det om jag har druckit lite alkohol. Man släpper ju sina strama tyglar då. Vuxna får i regel inte göra som barn gör eftersom det uppfattas som onormalt. Jag menar, om ett barn hoppar omkring och sjunger högt för sig själv medan det viftar med armarna i luften, så tycker man bara det är sött. Om en vuxen gör det så uppfattar man den vuxna personen som antingen efterbliven, påverkad eller sinnesrubbad. Då är det helt plötsligt accepterat eftersom man förstår att den där vuxna människan inte är vid sina sinnesfulla bruk. Då har man överseende med det. Kan inte du ibland få en ingivelse över att göra saker som man gjorde som barn, men skillnaden nu är att du har en spärr som inte tillåter dig att göra det pga att det anses onormalt när man är vuxen?

Jag kan få för mig att klättra upp i stort träd, enda till toppen, eller sätta mig mitt på tågperrongens golv och vänta på tåget, eller springa runt på en allmän gräsmatta och göra kullerbyttor påväg hem från jobbet. Varför inte? Jag älskar att se på en oförstörd platt plats med gnistrande vit snö. Då vill jag lägga mig pladask på den eller göra roliga fotoavtryck. Varför inte? Om jag ser en snygg villa så vill jag ringa på och be ägarna att ge mig en rundvandring där inne och titta på allt. Varför inte? Om jag går in i ett kafé så vill jag gå in bakom diskens glasväggar och provsmaka allt gott som finns bakom. Riktigt grabba tag i bakelserna, kakorna, bullarna och pajerna och riktigt gräva ner munnen i dem och smaska högt, Varför inte liksom?

Några saker man inte fick göra som barn var att köpa godis när man ville, inte sova när man ville eller umgås med vem man ville. Nu kan man göra det utan att folk protesterar (förutom de principfasta).

Det finns både en charm med när man var lite och en charm med att vara vuxen, Frågan är vilken period i ens liv man verkligen vill behålla mest? Eller ska man tänka på att var sak har sin tid?