Men när vi väl var framme och skulle byta tåg så var det packat med folk på perrongen. Det var tydligen ett medvetet el-stopp på den linjen på grund av att det gick folk (jäkla tomtar!) på spåret i Ropsten, så tåget stod still någonstans så länge. Vi skulle få vänta ett tag tills de hade ordnat upp det där borta. Efter typ 20 minuter kom äntligen tåget. Jag var en aning irriterad vid det laget. Typiskt när man har nåt viktigt att göra. Då fick inte jag och Miranda (barnvagnen) plats eftersom alla människor på perrongen skulle på just det tåget. Ännu mer irriterad över alla egoister som trängde sig före mig med barnvagn. När väl tåget var fullt av packade sillar (folk) åkte inte tåget. Då var det en röst i högtalarna som sa att det var ett sjukdomsfall på tåget och att det skulle stå kvar där tills de hade löst det. Gnisslade tänder av irritation över den dubbla oturen. Varför ska det hända just den linjen?? Miranda började bli otålig av att stå stilla. Hon försökte desperat underhålla sig med att ta kontakt med folk runtomkring utan framgång. Jag lyckades underhålla henne en stund genom att dingla och kasta hennes snuttekanin mot henne upprepade gånger. Hon har fått för sig att det är hysteriskt kul att man dinglar saker framför genne så hon ska gripa efter dem. När väl tåget åkte efter typ 10 minuter så skulle det komma ett nytt tåg precis bakom om ca 8 minuter. Det hade fyllts på med fler människor runt omkring mig och jag insåg att vi inte skulle komma på nästa tåg heller. Ännu med irriterad och stressad över folkmassan och förseningarna, plus att Miranda började gnälla av hunger. Så jag ringde Thomas och bad honom att hämta mig istället. Han stod redan och väntade i Ropsten. Det skulle ta ett tag att komma in till stan, men hellre att jag kunde få komma ut i den friska luften med Miranda och vänta än att stå fast där nere på perrongen med en gnällig bebis och trängas med hundratals gnuer (folk). Jag banade mig igenom folkmassan mot hissarna och lyckades köra på folks ben och fötter mitt i frustrationen och sa ursäkta upprepade gånger. Ja ja...jag vet, men jag var faktiskt ganska upprörd och hade utvecklat en lätt och temporär agorafobi.
När jag kom upp till övre perrongen var det genast en lugnare atmosfär med lagom mycket folk. När jag väl kom ut i "friska" luften på Drottninggatan så kändes det mycket bättre och Miranda verkade också tycka det var skönt. Vi traskade vidare mot Centralstationen vid Klarabergsviadukten och inväntade Thomas vid övre parkeringen. Det var en vacker kväll och månen lyste fint. Thomas kom tillsammans med hans bror Johnny och hämtade upp oss. Lättnaden var stor!
Väl hemma hos Jehnny så lagade vi middag och Miranda fick äntligen, leka med grytlappar och kolla på YouTube-klipp på sina favoritprogram på Thomas iPad i farbror Johnnys knä.
Mirandas söta faster Jehnny. Hon hade en liten men väldigt mysig studentlägenhet som hon delade med en annan student.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar