Det fick bli en prickig outfit på min tös. Jag har en tröja i samma färg och mönster som sockorna, men jag lyckades hålla mig ifrån att sätta på mig den. Vore ju lite krystat om vi matchade för mycket, kände jag.
Till min fasa hade snö/iskallt helvete fallit ner igen på en härlig barmark. Trodde ju att våren var på intåg, men icke! *suck* Det fick bli till att ta bussen. Vägrade pulsa fram med våra små klena framhjul på barnvagnen. Thomas vägrar gå med på att köpa vinterdäck för 1000 spänn. Jo, ja, det är rätt saftigt för ett par framhjul kanske.
Jag fick dock lubba iväg som en eldhärjad bäver mot busshållplatsen för att hinna. Varför har barn oftast en tendens att antingen somna eller bajsa precis när man ska gå iväg nånstans? Tur att barnvagnen är så lätt att styra och har en sån bra fjädring att den klarar av lättare terrängkörning. Jag körde ner för kullar och genade över varje gräsmatta jag kunde i en rasande fart. Om Miranda hade haft vetskapen om att sträcka upp armarna och skrika "wohooo", så skulle hon antagligen ha gjort det vid den tidpunkten. Jädrar vilket åk hon fick! Vi kom precis när bussen anlände och jag var genomsvettig på köpet. Men vi hann!
Väl framme i Vällingby så väntade vi in Helena och Lucas. Fram älgade en skallig reporter i gubbkeps och en kameraman från SVT1 och körde upp en mikrofon i ansiktet på mig.
Reportern: Ursäkta, kan jag få ställa några frågor?
Jag: Tittar häpet på reportern och sen rakt in i kameran (kommer på mig själv med att man aldrig ska titta in i kameran!) och sen på reportern med ett dumt flin. "Eh, visst!"
Reportern: Ser överlycklig ut. "Många människor skulle vilja förändra saker i sitt liv men har inte möjlighet till det. Om du kunde förändra något i ditt liv, vad skulle det vara?"
Jag: Stirrar med stel blick på reportern och sen ner i marken och sedan på reportern. "Eeeh, alltså jag känner mig faktiskt rätt så nöjd med mitt liv just nu. Jag har jobb, barn och en relativt bra ekonomi. Så jag kan inte komma på nåt annat jag skulle vilja förändra."
Reportern: Nickar ivrigt, men ser samtidigt lite besviken ut. (En NÖJD förortsbo/småbarnsmorsa??) "Jag förstår. Men har du några vänner som känner att de skulle vilja förändra sitt liv på nåt sätt?" Ser ivrig ut igen.
Jag: "Eh jo, jag har väl vänner som är arbetslösa, ensamstående och har dålig ekonomi. Så...jag antar att de vill förändra sin situation."
Reportern: Nickar långsamt och ser medlidande ut. "Mm, jag förstår. Ja, men tack för dina svar!" Sträcker fram hela överkroppen som en mamba ner mot barnvagnen. "Hur gammal är bebisen?"
Jag: "Snart 11 månader."
Reportern: "Jaha! Vilka pigga ögon! Hehehehe!"
Reportern står kvar några sekunder som en krokig ostbåge och hoppar lite med huvudet innan han vinkar hej då och studsar iväg med kameramannen mot nästa offer. Jag går iväg lite smått chockad av grejen. Glömde ju helt bort att fråga vad för sorts program intervjun var till för och när det sändes. Men men, kanske skönt att inte få se sitt förbryllade anlete i teve. Såg säker rätt korkad ut där jag stod och försökte att inte se korkad ut. Haha!
Helena och Lucas kom gåendes efter en stund och vi påbörjade shopping och mat-dagen.
Miranda var på gott humör den mesta tiden. Hon spexade en del både när vi åt lunch och sen när vi fikade. Hon lyckades flörta omkull Helena några gånger och hon garvade läppen av sig åt charmiga Lucas. Hon skrek som en tropisk fågel och viftade vildsint med både armar, ben och huvud. Man kunde lätt ha trott att hon gick på uppladdade batterier. Min härliga unge!
Allt eftersom tiden gick så blev både jag och Helena sega i hjärnorna (som vi brukar bli efter 14-15 på dagen). Jag skrattade åt helt knäppa saker och gick in i varje lösa och fastsatta hinder med barnvagnen. Helena kände sig också en aning borta i skallen. Efter en kaffe blev vi typ normala igen. Vi hade lyckats shoppa en del till våra små knoddar innan vi kände oss färdiga. Senare ringde jag Thomas för att se om han ville hämta upp mig och Miranda så vi kunde åka och handla matvaror. Han hade steget före och var redan på väg till Vällingby i just det syftet. Ibland (ofta) så är min karl väldigt pricksäker i sina ageranden. Det är en av många anledningar till varför jag älskar den mannen så vanvettigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar