Suck! Jag förstår inte...
Varje gång man är ledig så är man utom sig av trötthet. Men när man har jobb att tänka på och verkligen MÅSTE sova så vill inte kroppen och knoppen förstå det. Det intressanta är att man är trött på dagen då istället och är hyperaktiv på kvällen innan man ska sova. Då kommer man plötsligt ihåg alla saker man vill göra INNAN man ska sova. Så tickar klockan iväg och man ligger där och tänker på alla saker man ska göra eller som man har gjort. Det enda man kan kan göra då är att inte äta innan man går och lägger sig och man får INTE börja sjunga för då blir man pigg. Ja där trillade jag i min egen varning.
Så vad ska man göra då? Folk säger att man ska ta det lugnt på kvällen. Bada hett, dricka kamomillte och lägga sig i regelbunden tid. Mäh... Det låter ju jättetråkigt! Jag har ju ett jättebra knep som alltid funkar. Man skedar med sin älskling framför en film. Då somnar man på studs. Dock är det ju bara på helgerna som man faktiskt sover skönt. För det är då man får utnyttja det där knepet. Han har så mysig, varm och mjuk kropp och bara utstrålar lugn. Jag har sagt till honom många gånger att han borde klona sig själv så jag kan få ha en av honom i soffan och en i sängen när jag vill slappna av på vardagskvällarna. Helst vill jag ju ha en i varje rum som jag kan gå fram till och krama på när jag vill slappna av.
Har upptäckt att jag är en väldigt fysisk människa. Jag fungerar inte normalt om jag inte får kroppskontakt av dem jag tycker om. Jag blir stressad, orolig och deprimerad. Jag tappar aptiten och blir ledsen. Det är som att jag vissnar som en blomma utan sol. Det är av ren och skär envishet och självkontroll som jag lyckas undkomma att bli sinnesjuk under vardagarna. Ibland kan jag komma på mig själv på vardagskvällarna att jag känner mig så totalt utanför mig själv där jag sitter och kramar om mig själv framför teven/datorn. Att jag bara andas min egen luft och att rummen blir bara större och större. Luften blir kallare ju flera andetag jag tar. Mitt eget hem sväljer mig med sina stora ytor. Jag blir mindre och kallare oavsett om jag ligger under lager av filtar. Det är då saknaden tar överhanden. Saknaden av fysisk värme. Det är då jag inte har någon som helst förståelse för folk som riktigt njuter av att vara ensamma och bara vara själva i sitt eget sällskap. Det är då jag hamnar i min subjektiva lilla värld. Det är då jag blir tillfälligt deprimerad...
Tur att det går över och att helgerna kommer varje vecka. =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar