Tattueringen / Sorgedagarnas tid är kommen....

 

När jag var och tränade i början av veckan på tjejgymmet. Det finns så bra maskiner som är anpassade till de delar på kroppen som tjejer föredrar att träna. Plus att man kan ligga o stretcha i fred. Hur som helst... Satt och stretchade när en liten späd tjej var där och gjorde samma sak. Hon hade en grymt snygg tatuering över ryggen. Var bara tvungen att ge henne en komplimang och fota den. Hon visade villigt upp tatueringen för min iphone.

 

************************************

Thomas pappa Hasse har varit sjuk i ungefär 1.5 år nu i cancer. Det har spridit sig sakta men säkert runt om i kroppen bl.a till levern och lungorna och tarmen och ryggraden och han har försämrats hela tiden. En dag ramlade han ihop och kunde inte gå mer.  Cancern hade spridit sig till hans ryggmärg där den hade strypt åt nerverna kopplade till underkroppen. Han lades in på Stockholms sjukhem. De sa att han antagligen inte kommer att komma  därifrån. De visste vad de pratade om. Inom ungefär en vecka försämrades han radikalt och kunde tillslut bara blev sängliggandes. Sen under tre dagar var han inte fullt nåbar. Thomas har varit där varje dag de senaste dagarna som stöd för resten av familjen och har inte orkat att jobba speciellt mycket, vilket är förståerligt. Själv har jag varit väldigt orolig för hans pappas skull och för hur Thomas och hans familj skulle klara allt. Personalen på sjukhemmet informerade om att det kunde röra sig om dagar eller endast timmar innan pappan skulle somna in. Jag lyckades komma iväg igår efter jobbet för att ta farväl av honom. Vi satt runt omkring honom där han låg och inte kunde göra annat än att kämpa med varje andetag och kommunicera genom ögonbrynshöjningar och stönande ljud. Vi visste att han kände igen alla och vi kunde bara klappa på honom och säga att han inte skulle vara rädd för att somna in. Att vi älskade honom oavsett. Det var väldigt tungt att se familjen sitta och inse vad som skulle hända när som helst.

Senare på kvällen gav den mycket snälla och förstående personalen Hasse en lugnande spruta för att han skulle kunna slappna av mer och kunna släppa taget. Vi satt runtomkring honom medan Hasses ansträngande andetag sakta mattades av. Han kämpade tappert länge under de här dagarna och ville inte släppa taget. Även i det sista kämpade han för att inte lämna oss. Tillslut gav hans kropp upp och han somnade fridfullt in kl: 22:40.

Idag åkte vi tillbaka för att säga hej då till Hasses nu bleka skal som låg fridfullt påklädd i en av hans piketröjor som han brukade bära. Personalen hade bäddat och gjort så fint. Vi satt alla samlade och sörjde ett tag tillsammans. Sen fick en och en gå in för att för att ta ett fysiskt sista farväl till honom.

Efteråt åt vi middag och pratade om andra saker för att kunna stärka oss igen. Det var ett mycket fint farväl och det här kommer att finnas i våra hjärtan för alltid. Jag är så glad att jag kunde vara delaktig och hann säga hej då innan Hasses liv slocknade. Han var en snäll och omtänksam man och det gör så ont att inte få se honom igen. Även om jag inte har känt honom mer än kanske 2 år så smärtar det oerhört och jag saknar honom redan. Och först och främst så blöder jag för hans familj som har sett hans lidande och försämring varje dag. Om jag mår så här dåligt bara av en utomstående så vet jag inte hur jag kommer att klara av att förlora nån av mina familjemedlemmar. De som känner mig vet hur svårt jag har att acceptera och skiljas från dem jag har inpå livet. Men livet går ju vidare och det här kommer vara mycket svårt att smälta. Jag tänker på Thomas och hans familj som kommer att få ändra hela sitt liv och anpassa sig till en tom plats i deras hjärtan. Tiden läker alla sår sägs det. Det här kommer ta sin tid.

 

 

Vila i frid, Hasse. Vi kommer alltid att minnas dig och den kväll du gick vidare 3/3 - 2010.
Du tappre kämpe!