Jag har lite dåligt samvete över att jag inte har hälsat på honom tidigare. Dessvärre är jag inte så familjär av naturen. Jag tycker det är trevligt att ses när det händer nåt speciellt eller när anda faller på. Det är inte som att jag har en kontinuerlig vardagsrutin att ringa varje vecka eller knalla över och hälsa på fast jag bor nära mina familjemedlemmar. Det är något som borde vara en vana, men som jag aldrig har lärt mig. Men när det verkligen gäller så finns jag där om familjen behöver hjälp.
När vi var där och hälsade på idag så var det jättetrevligt att få se morfar igen. Han är dock tanigare nu och man ser att han är mycket äldre. Han pratar inte så mycket heller. Han kommer inte ihåg oss barnbarn så väl, men mamma kommer han ihåg. Henne är han väldigt kärvänlig emot. Han vill gärna hålla henne i handen och ge henne kramar. Han smeker henne på kinderna och vill ge henne små pussar på kinden. Det är väldigt härligt att se. Man får en varm känsla i bröstet att se att trots sin demens kan morfar visa sådan kärlek mot mamma.
Mamma tycker det är svårt att se sin pappa på det här sättet och kan inte smälta att han aldrig kommer bli som han var.Det är svårt för mig och mina syskon att förstå att mamma också kommer bli så gammal. Hon kommer förmodligen också bli dement eftersom det går i släkten. Alla ska vi bli gamla och sköra (om inget annat händer). Vi kommer att bli beroende av att andra människor pysslar om oss och hälsar på oss tills vi dör. Jag önskar att mina nära och kära får en trygg och glad ålderdom liksom jag själv vill ha det.
Morfar i sina unga år. Var pipa hippt när han var ung tro?
Morfar och hans barnbarns barn.
Min lillebror, lillasyster, mamma, morfar, jag, systerdotter.
Bara jag som saknades på sista bilden... Jag önskar jag var med.
SvaraRaderaÄlskade morfar..