Oj...
Kärlek är ju så många saker och känslor. Det är så svårt att sammanfatta bara så här. Men jag ska försöka sammanfatta vad jag anser är kärlek.
När jag tänker kärlek så tänker jag naturligt på min min familj, min sambo och mina äkta vänner. Det är ifrån dem som man får positiv respons. Man får ömhet, bekräftelse, skratt, omvårdnad, omtanke, gemenskap och osjälvisket. Man känner sig aldrig ensam om man har människor som älskar dig. Du kan se det trista och ledsamma i din värld. Men någonstans finns det alltid en hand som tar tag i dig när du faller. Någon som ruskar tag i dig och får dig att se ljuset igen oavsett om du vill det eller ej. Får dig att andas och börjar leva igen på ett eller annat sätt. Får dig att känna dig speciell och speciell. Att just du är någon som är värd att älska och beundra.
När jag hade det svårt i mitt liv så har alltid min familj ställt upp för mig. Det är dem som har funnits där i grova sjok och petat på mig så jag har flytit igen. Speciellt min mor har varit som en enträgen fluga och fått mig att vakna och förstått gång på gång att jag bra. Att jag är villkorslöst älskad oavsett om jag gör rätt eller fel. Hon beundrar det jag gör och finns alltid i min bakgrund om jag behöver nåt. Min fina plastpappas om jag kallar min riktiga pappa är inte så slängd över att säga beundrande saker men jag vet att han alltid finns där när jag behöver honom. Mina syskon ligger mig självklart nära hjärtat eftersom jag har varit med när de växte upp från små koddar till brölande ungdomar. Syskonkärlek är ju alltid syskonkärlek.
Sen kommer den person som fångade upp mig igen varsamt, men bestämt när jag låg i spillror. Det var min nuvarande älskling, min sambo och livskamrat, Thomas. Han var alltid där vid min sida när stormarna ven runt skallen. Han bekräftade att jag var värd så mycket mer än det jag hade förlorat. Inte med ord kanske för det är han inte så bra på att uttrycka. Men han visar desto mer. Han får mig alltid på gott humör och får mig att tänka på annat. Hans närvaro är så tilldragande att det känns som jag aldrig kommer att sluta älska honom. Från dag ett när vi började umgås har han känts bekant på nåt sätt. Den trygghet han utrålar och den säkerheten han påvisar gång på gång är imponerande. Även om han är mycket varsam och introvert med vad han uttrycker när det gäller muntlig kärlek så är det alltid lika härligt när han säger nåt kärleksfullt. Det får mitt hjärta att sjunga i alla fall. :) Vi älskar att vara fysiska och ger varandra mycket pussar och kramar. Det sägs att närhet i ett förhållande slår högre än ord. Får man inte fysisk kärlek av den man älskar blir förhållandet kallt. Men man ska inte kväva varandra. Jag bekräftar min kärlek till honom genom att bl.a ge honom sin egentid att kunna göra det han älskar att göra själv. Detsamma gör han. Min mor har sagt ett väldigt bra ordspråk. "Att älska någon är att låta den man älskar leva" Dvs finns vid din älsklings sida och älska så mycket som behövs, inte mer.
Sen finns det ju så mycket annat som gör att man älskar nåt eller någon. Det finns ju dem som älskar sina husdjur mer än livet. De som sätter sitt liv bakom sitt djurs bara för att den bekräftar sin matte/husse utan skrupler. Som en hund t.ex. Hundar avgudar sina värdar. Det finns väl nästan inget som slår en ren dyrkande blick från sin hund. Den blir glad av minsta lilla och är så tacksam bara man klappar den lite på magen eller ger den levergodis. Gör du det så är du inte långt bort från pedistalen som vovven sätter dig på.
Sen finns det ju kärlek till ägodelar som folk köper på sig bara för att de älskar prylar. Märkesvaror och och annat krafs som hör det egna egot till. Det hjälper många människor att tillfredställa det behov att kunna må bättre. Det är en sorts egenkärlek kan man säga. :) Inget jag protesterar mot. Man måste få ha lite materiell kärlek i livet när man inte nöjer sig med kroppslig. ^.^,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar