Nu går dagarna fram i snigelfart. Jag är allmänt trött på att vara klumpig och inte känna mig bekväm varken fysiskt eller psykiskt. Jag sover dåligt och kan inte sitta på en stol i mer än typ 30 minuter innan jag måste ställa mig upp av ryggsmärtor. Jag kan inte hitta någon bra liggställning för att ungen ligger som en hård knöl på det ena eller det andra sättet. Hon sticker ut sina små vassa hälar eller knäar mig i diafragman som gör att halsbrännan är olidlig. Det känns som att jag har massa luft i magen som ligger fel och då måste jag trycka på magen på de ställen där det spänner, men där ligger ju hon såklart. Jag orkar inte ta hänsyn till det utan brukar trycka där tills det känns bättre. Hon får mindre och mindre plats och verkar inte heller gilla läget så värst mycket. Så jag tror att vi båda bara väntar på att det här lilla helvetet ska gå över och att hon kan få komma ut och möta världen istället för att ligga inlåst där inne och trängas. Eller ja, hon fattar väl inte att det finns en annan värld här ute. Hon tror ju att världen består av ett trångt utrymme med nån som knuffar på henne när hon rör på sig för mycket.
Hon är i princip färdigbakad. Det enda som händer nu är att lungorna utvecklas klart och att hon ska få mer fett på sin lilla kropp. Hon äter ju på rätt bra där inne kan jag ju säga. Eller ja...äter och äter. Hon suger in näring via navelsträngen på ren reflex. Det hon gör med munnen är väl mest att dricka mixen av hennes eget kiss, hudavlagringar och fostervatten och sen kissa ut det igen för att dricka det igen (blä!) och producera barnbeck (första bajset). Ja och sen suga på tummen kan jag tänka mig.
Hon hör allt jag säger och vad min kropp ger ifrån sig för ljud (hjärtljud och luft som kurrar). Även det som är utanför magen. Man säger att man ska prata och sjunga för henne och även lyssna på musik som hon kommer känna igen när hon föds. Men orka med att prata och sjunga med sin mage ofta (schizo-varning) och spela samma låtar i flera veckor. Det får vara. Jag brukar prata med henne ibland när hon gör sig påmind dock.
Vore skönt att skicka ner en liten iPod så hon kunde roa sig själv.
Å vad jag tror vi förstår varandra jäkligt bra just nu haha. Aj vad ont det gör när bebis trycker och sparkar allt han har mot mina revben! Och halsbrännan from hell! mm. Älskar att du bjuder på dig själv, är ärlig och inte låtsas som att allt är rosa fluffiga moln :) Ja det ÄR underbart och fantastiskt och allt det där men det är också extremt tungt och jobbigt emellanåt, både fysiskt och psykiskt. Inte många som förstår det.
SvaraRadera