Dags för lite självömkan....
Nä nu börjar det faktiskt bli lite långtradig med den här graviditeten. Jag är uttråkad igen. I vissa perioder i livet kan jag känna så. Alltså att jag blir uttråkad för att det inte händer nåt annorlunda. Man går i samma hamsterhjul och tuggar på i vardagen. Jag går upp samma tid varje vardag och åker till jobbet och åker sen hem och gör i princip samma saker. Nu när jag är gravid så är jag uttråkad av andra saker. Jag är trött på att vara otymplig, ha daglig halsbränna, få ont i ryggen om jag inte sitter/ligger på ett korrekt sätt, vara tvungen att sova mer än vanligt, ha dålig kondition, inte kunna ha mina tajta kläder i storlek 36 och vara konstant hungrig fast jag äter och äter. Känner mig som ett svullo som tvingas till att äta massa grejer bara för att jag måste för att överleva dagen. Kan ju liksom inte dricka en matersättnings-shake och sen vara nöjd så. Det var så skönt när jag inte var gravid och kunde strunta i att hitta på saker att äta och bara ta något som mättade. Nu måste jag hela tiden få i mig tillräckligt med näring för att jag ska må bra. Får ju ångest så fort jag tänker på att jag måste hitta på saker att äta. Bebisen mår ju bra eftersom hon suger i sig det som krävs från min kropp, vilket är väldigt bra såklart.
Med risk för att få onda blickar på mig... men jag är faktiskt smått trött på att ha en liten sparkande och bökande individ i min mage som rör om tarmarna och som gör att jag får håll och svårt att andas. Att jag måste sitta och ligga i konstiga ställningar för att hon inte ska kännas så mycket när hon får för sig att leka daggmask. Måste ofta trycka bort henne från vissa magpartier för att det är obehagligt. Tänk er att ha en knölig ryggsäck på magen med otympliga saker i som rör sig hela tiden.
Jag ser inte charmen med detta just nu. Alla säger att det är så himla vackert att vara gravid och att det är en välsignelse att kunna bära på ett barn. Att man ofta känner sig lycklig och överväldigad av tanken på sin bebis i magen. Ja, självklart kan jag känna att det är fascinerande eftersom detta aldrig har hänt mig. Men jag har fortfarande inte riktigt fattat att jag borde vara världens lyckligaste människa som går omkring som ett skimmer och ler löjligt hela dagarna. Jag har fullt upp med att leva min vardag och ha kontroll över mitt liv. Att jag sen är på smällen är ju för mig helt ofattbart egentligen. Jag har självklart längtat efter det här, men jag är besviken på att jag inte kan vara mer upprymd och explodera i lyckorus varje timme. När folk går omkring och säger att jag ser så fin ut och att man verkligen ser att jag är gravid nu så borde jag väl vara jättelycklig...eller? Jag tycker jag ser konstig ut ärligt talat. Jag är inte van att se mig med brontosaurusben, stora bröst och ölkagge. Jag skiter i att folk säger att när man är gravid så är det naturligt att bli större. Jag har den jobbiga föreställningen att om jag blir tjock så har jag misslyckats som hälsomedveten person. Jag har anammat min livssyn med lätt kost och hård träning för att kunna uppleva självrespekt. Jag har tidigare i mitt liv varit överviktig och när jag äntligen tog tag i mitt liv så har jag kämpat för att få vara så hälsosam som möjligt och har mått bra av det. Att bli gravid och sen se mig själv öka i vikt på det här sättet har gjort att mitt självförtroende brakar genom golvet sakta men säkert. Och jag kan ju inte göra mer än att se på när min kropp expanderar av fett och vatten och att jag dessutom måste fortsätta äta en massa bara för att överleva dagarna. Om jag inte hade varit gravid så hade jag satt igång med en renande detox och en veckas juice-fasta för att sen börja träna som ett djur och äta nyttigt för att kunna komma i form igen så snart som möjligt. Nu orkar jag knappt gå från A till B utan att flåsa som en Sankt Bernhard och tvingas käka massa kolhydrater för att hålla mig vaken.
Det är säkerligen väldigt vanligt att man vid den här tidpunkten börjar bli trött på sin graviditet eftersom det är väldigt nära födseln. När man är i sjunde månaden så har ju kroppen på allvar börjat att svälla ut och gör ens liv lite sämre med alla de små åkommorna. Inte för alla dock. Vissa har ju en nästintill problemfri graviditet och ploppar sen ut sin unge med en suck och en lätt mensvärk och sen kommer ner i sin idealvikt på nolltid utan att göra så mycket. Jag har väl inte haft den värsta graviditeten än så länge. Jag har haft tur som sluppit konstant illamående, magsmärtor, cravings, svullna fötter och händer och hysteriska hormonstormar. Men man vet aldrig. Det kanske kommer nu under de här två sista månaderna. Ja, det är faktiskt endast 2 månader kvar! Jag får stå ut helt enkelt tills Miranda vill krafsa sig ut. Sen blir det andra bullar... nej förlåt... andra morötter...
Slut på självömkan...
Kanske borde skaffa den här tröjan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar