Härliga utbrott

Det har blivit ganska jobbigt på sistone. Miranda har kommit in i nån jättejobbig period nu. Hon kan allting själv och är ofta arg och ledsen. Om vi bara råkar nudda det hon ska ta i först eller om vi gör nåt som hon får för sig att göra just då, blir hon uppåt väggarna förbannad och ska ha utbrott och yla i minst 20 minuter.

Till exempel om jag råkar stänga en dörr så skriker hon våldsamt och ska öppna den och stänga den själv. Sen är hon sur en bra stund efter det.

Eller som igår när vi hade tagit hennes första passfoto. Vi satt hos polisen bakom ett skynke för att ta kort. När vi var klara råkade jag lyfta ner henne från den jättehöga stolen och gå ut med henne från utrymmet bakom skynket. Det skulle jag inte ha gjort. HON skulle ju gå ner från stolen och ut genom skynket. Hon ville alltså då in genom skynket igen, klättra upp på den jättehöga stolen, klättra ner från den jättehöga stolen och gå ut själv genom skynket. Det fick hon inte eftersom det är kö för att gå in och ta kort. Ja du fattar ju vad som hände. Arg som ett litet bi! Hon nästan vrängde sig ur mitt grepp flera gånger för att rusa in i byggnaden igen för att göra om proceduren själv.

Eller som idag när hon antagligen hade råkat tänka på nåt påhittat scenario och fått för sig att det hade hänt på riktigt. Hon satte sig ner på marken helt plötsligt och började yla och slänga av sig skorna.  Jahaa?! Det var ju nåt nytt. Lite schizo-vibes kom fram där ett tag.

När vi kom hem så skulle vi åka till stranden eftersom det var årets hetaste dag. Hon var helt tokig och fick utbrott på utbrott och blev helt röd i ansiktet och svettig över allt som hände. Ja vad hände? Jo jag och Thomas höll på att lugnt och sansat packa grejer för grillning och bad. Hon själv yrade runt som en skållad höna och var arg och upprörd över det ena och det andra. Hon lugnade dock ner sig när vi satt i bilen.

Jag har upptäckt att min stubin blir kortare och kortare ju mer hon håller på. Det känns så frustrerande att man måste låta henne göra saker fast det tar längre tid eller att det blir fel gång på gång.

Ja jag förstår ju att hon antagligen har det väldigt jobbigt just nu med sig själv. Det kan inte vara lätt när alla försöker hjälpa dig med saker som du är bombsäker på att du klarar själv. Eller att du faktiskt blir så arg att du inte vet var du ska ta vägen med alla känslor. Det måste vara ett personligt litet helvete för henne just nu. Jag förstår. Ändå är det grymt frustrerande!

Ibland vill jag själv bara trolla bort alla måsten och få andas ut och göra saker som jag SJÄLV vill göra. Inte städa, inte ta hand om barn, inte vara social. När jag inte får det så blir jag också lättretlig och frustrerad.

Det är bara att suck it up och armbåga sig fram tills den här perioden är över...tills nästa period....

Kaninboken

Miranda har börjat sova sent. Förut somnade hon mellan 19:30-20:00. Nu blir det snarare runt 21:00! Det beror säkert på kvällsljuset nu när det är vår/försommar. Vi har haft en svart rullgardin liggandes här hemma i väntan på att få komma upp i hennes rum. Tog bara ett halvår typ. Vår snälle vän fixade det tillslut åt oss. Nu är det någorlunda mörkt där inne. Skönt det!

Jag hade hört talas om sagan som kunde göra alla små barn trötta undertiden du läste den. Många somnade redan efter 4 sidor. Den heter "Kaninen som så gärna ville somna". Jag tänkte att det vore ju nåt. Tänk vad skönt om hon kunde sova i vettig tid igen så man hinner ha lite egentid igen innan läggdags. Jag är en riktig pensionär som vill gå och lägga mig vid 22:00 på vardagarna, och ibland på helgerna om jag är riktig trött. Ja men jag går ju upp vid 06:00 och min hjärna funkar inte utan minst 7-8 timmars sömn (som ändå inte är komplett eftersom jag kissar Miranda vid 01:00.

Sagt och gjort så köpte jag den "magiska" boken från adlibris.se. Härligt! Nu skulle det läsas uttröttande saga för min lilla pigga/envisa unge! Hon var inte medgörlig i början med tanke på att hennes nuvarande älsklingsbok är "Sus & Dus gör en utflykt." Den vill hon att jag läser varje kväll.

"Kaninen som så gärna ville somna" är utformad med olika psykologiska sätt att betona orden. Vissa ord och meningar ska du betona starkt, andra ska du läsa väldigt långsamt och avslappnat. Detta ska gör att barnet triggas till trötthet. Jag började läsa sagan och jag gjorde mitt bästa att göra som instruktionerna. I sagan ska man även nämna barnets namn i vissa delar så att det känner sig delaktig. Miranda var lite häpen att hennes namn dök upp ibland och att jag sa "du" mitt i en mening.

Sagan handlar om en kaninunge som inte kan/vill somna när alla andra ska sova. Han går med sin mamma för att träffa en trollkarl som kan hjälpa honom. Under tiden möter han några andra karaktärer som vill hjälpa till att göra honom trött. Det är lite som avslappningsövningar och hypnosteknik när du läser.

Miranda låg och satte om vartannat bredvid mig och verkade börja bli trött. Hon verkade dock inte vara så trött att hon somnade. Jag gav upp efter typ 6 sidor lång text och frågade om hon ville sova. Hon nickade och verkade ledsen. Jag frågade om hon var ledsen och då snyftade hon till och började storgråta! Jag fattade inte riktigt varför. Blev hon rädd eller nåt? Boken måste ha påverkat henne på nåt konstigt sätt, typ snedtändning. Hur som helst så låg hon där och snyftade en bra stund innan hon äntligen somnade. Stackarn! Jag vet inte om jag borde testa resten av boken ikväll eller ej. Får känna av lite. Kanske läste för mycket på första försöket. Kanske ska läsa typ 4 sidor och sen låta det sjunka in.

Det intressanta här är att hon tidigare har reagerat på det här sättet med vissa andra böcker eller vissa sånger. Kanske blir det för emotionellt och att hon inte kan klara av känslorna och börjar gråta. Kanske har jag ett väldigt känslosamt barn.

Lånad bild av: amazon.com

Morsan har fått nog nu

Nu är det inte långt kvar! Snart får jag börja jobba igen. 13 dagar kvar. Direkt efter påskhelgen. Tänk att jag har varit mammaledig i ca 1 år nu. Själva mammaledigheten har gått långsamt. Sist jag tänkte efter på riktigt var när det var 5 månader kvar tills jag skulle börja jobba. Då kändes det som en evighet tills dess. Nu är det typ 2 veckor kvar! Från början hade jag tänkt att ta ut endast 10 månader. Det kändes lagom. Ja, jag tycker fortfarande att 10 månader hade räckt. De här senaste 2 månaderna har varit grymt tråkiga och understimulerade. Även om Miranda blir roligare i sin utveckling varje vecka som går så känner jag att jag är mäkta trött på det här nu. Visst att jag gillar rutiner i mitt liv, men det här är löjligt.

Jag är trött på att:

- tänka på att gå och lägga mig tidigt bara för att jag inte vet när barnet ska få för sig att vakna.

- hela tiden vara orolig för att ungen ska svälta ihjäl när hon matvägrar.

- torka upp mat som är slängd runt hennes stol och på väggen, samt på henne och hennes kläder och på mig.

- tänka på vilken konsistens ungens fekalier har.

- brotta ner liten vrång terrorist i sängen 100 gånger/minut när hon är grymt trött men vägrar sova.

- höra ett idelt gnäll när jag är mitt uppe i något viktigt för att ungen prompt vill upp i famnen just då.

- ha dåligt samvete för att jag inte går till öppna förskolan med henne oftare än högst 2 gånger i månaden.

- min hjärna håller på att förmultna på grund av för lite vuxenprat och för mycket prat om barn.

- ha så lite pengar att jag måste tänka en extra gång innan jag får för mig att köpa något fint till mig själv.

- inte kunna träna när jag känner för det.

Det ska bli skönt att lämpa av huvudansvaret till Thomas när han blir pappaledig. Då får han känna av livet som jag lever. Okej, han kommer få den roliga delen nu eftersom Miranda inte är lika krävande som när hon var en mini-bebis. Det fick ju självklart jag ta. Det var min moderliga plikt och nöje att kämpa mig igenom det. Miranda blev en roligare bebis när hon blev 5 månader. När vi sen båda börjar jobbar så kommer föräldrarskapet vara på lika villkor. Då kan vi oroa oss tillsammans och vara lika engagerade i vårt lilla kärleksbarn.

De mammor jag pratar med tycker att jag är helt uppåt väggarna galen som längtar till jobbet istället för att önska att jag var mammaledig på heltid för alltid. Jo, fast jag får väl vara galen då, som behöver egentid och få göra saker som endast vuxna klarar av. Att vara mamma är fan inte att vara ledig! Det är som att du byter från ditt vanliga 8-17 jobb till ett 24-timmars jobb. Ett jobb som du har gått och förberett dig på i 9 månader. Ett jobb som du aldrig kan bli fri från även när du börjar ditt vanliga jobb igen. Det betyder att du kommer ha ett 24-timmars jobb tills din avkomma är så stor att den kan klara sig någorlunda själv och inte kräver att du byter blöja och matar den regelbundet. När ditt barn kan laga egen mat, tvätta själv, städa själv och kan åka kommunalt själv, då förtjänar du din egentid. Mamma kommer du dock att vara tills du dör, på både gott och ont. 

Andra morsor tycker säkert jag är grymt konstig som känner att ett barn räcker. "Nä, men det är väl klart att Miranda måste ha ett syskon! Hur ska hon annars lära sig att dela med sig? Dessutom får hon alltid nån att leka med och senare ha syskonet som en nära vän när de är vuxna." Absolut! Jag tror säkert att barn med syskon lär sig att dela med sig och ha tålamod etcetera etcetera.... Fast vem säger att hon inte kommer att lära sig det ändå? Och vem säger att syskon alltid vill leka med varandra och sen blir bästisar i vuxen ålder?

Nej, jag säger inte att hon aldrig kommer få att ett syskon. Det är bara det att tanken inte känns så lockande att gå igenom en graviditet igen, att bli rund som en boll, att ligga i svåra smärtor och att sen ha en nedbruten kropp och en öm mussla och kontinensbesvär. Att gny av ännu mer olidliga smärtor när bröstvårtorna trasas sönder av bebisens iderliga sugbehov. Att vakna minst 3 gånger/natt för att försöka amma med obefintliga mjölkkörtlar (som jag då har). Att behöva höra en skrikande bebis som har magknip varje dag och ibland natt. Att inte kunna göra annat än att ha en bebis i famnen större delen av dygnet i flera månader efter som den vägrar ligga själv i några minuter. Att få tragla sig igenom alla utvecklingsstadier åter igen. Att ungen vägrar ligga i vagnen när man är ute. Att känna frustrationen av att man vill att ungen ska kunna leka själv i åtminstone 10 minuter så man hinner diska/städa/äta/skita/duscha. Sådär var det i alla fall för mig när Miranda var mindre. Nu är hon det ljuvligaste charmtrollet i världen!!

Men visst, om Miranda en dag vill ha ett syskon så kan hon kanske få det. Det kanske blir bättre med nästa. Hon har 5 år till på sig att inkomma med sitt önskemål/uppmaning. Efter att jag har fyllt 35 år är den här musslan sluten för alltid.

Höst och kärlek

Det har varit en intensiv dag med vårt lilla busfrö. Idag har Miranda och jag varit ute en sväng till affären. På vägen tittade vi på de otroligt vackra träden med alla sprakande färger. Jag älskar början av hösten när naturen ändrar färg från grön till gul, orange och röd. Det är magi! Jag önskar att det bara fanns 3 olika årstider. Vår, sommar och höst i mitten och nedre delen av Sverige. Norra delen av Sverige kan behålla vintern. Då kunde man åka dit om man nu saknade kylan och snön. Miranda tycker om att kolla på träd och verkar också tycka om de fina färgerna. Det är ju hennes första höst kom jag på! Fantastiskt att hon får uppleva så mycket för första gången.

Tänk om man hade haft minne som bebis, när man upptäckte saker för första gången. Vilken känsla det måste ha varit! Jag har tänkt på det också. Att bebisar/små barn upplever allt så mycket starkare. Alla känslor och intryck. Det måste vara så omtumlande och samtidigt så fascinerande. Själv så har jag ju sett det mesta hundra tusentals gånger och förvånas knappt längre. Nu känns det som att jag letar mig tillbaka efter gamla känslor och minnen och får en liten kick av det istället. Nostalgi är antagligen något som vuxna håller mest kärt i sinnet eftersom nuet inte är alldeles för häftigt (om man inte har levt i en potatiskällare utan kommunikation i hela sitt liv). 

Idag har Miranda fått bada i diskhon. Jag hällde i babyolja. Jag tror jag hällde i lite väl mycket, för hon gled runt som en oljad säl. Jag var tvungen att hålla i henne hela tiden så hon inte halkade och slog i skallen i diskhon. Det var grymt svårt att fota henne när man var tvungen att hålla i med båda händerna. Haha!

Sen har hon varit på ett ypperligt glatt humör idag och har velat busa och bli underhållen en hel del. Hon är en riktig liten solstråle som ligger/sitter och jollrar, piper och skriker. Hon känns som en blandning mellan charmig undulat och energisk skräcködla när hon sätter igång med sina ljudövningar. Trots hennes irriterande snuva så håller hon igång som vilket litet 6-månaders monster som helst. Så underbart! Jag älskar henne så otroligt mycket och hon verkar älska mig massor hon också. Hon sitter ofta och kramar om mig och vill ta och pussa (suga/dregla/bita) på mig i både ansikte och överkropp. Jag har lärt henne att "klappa fint" när hon ska pilla i ansiktet. Fast ibland kan hon inte hålla sig och kniper hårt i näsan och ser lite sadistisk ut. Haha! Ja hon har humor, vårt troll. Det är en härlig tid måste jag erkänna. Hon tillför så mycket i vårt liv och är det mest underbaraste som jag och Thomas har skapat. Hon är vårt lilla mästerverk!