Tuff vecka med mini-monstret

Det har varit en jobbig vecka. Tung och seg! Miranda är förkyld igen. Hon är hostig, smått snorig, klängig, grinig, äter knapp och vägrar sova. Hon håller Thomas sysselsatt på dagarna och mig på kvällarna. Samtidigt ska hon prompt stå upp mot saker, börjar få en tredje framtand i underkäken och har en stor utvecklingsfas. Mycket på gång!

Jag älskar den ungen besinningslöst och längtar efter henne varje dag på jobbet, men hon tär otroligt på mitt psyke just nu med sin envishet och sin vägran. Det är nästan så att jag kan börja gråta ibland när hon trotsar och vägrar att äta eller kämpar till slutet med att slappna av och somna i vettig tid. Det är som att hon vet hur hon ska trycka på mina ömma punkter. Som tur är så har jag mer tålamod med henne när jag får jobba och tänka på annat. I slutet på mammaledigheten kunde jag bryta ihop lite då och då. Det är som sagt ingen jädra sväng om på rosor att va morsa! Hårt jobb är det många år framöver med alla dessa sjukdomar och trotsåldrar. Men jag måste ändå säga att det är så givande med belöningen av det som resulteras av tålamodet. En ljuvlig tjej som visar tecken på förståelse och ger oss en viss uppskattning trots hennes bestämda och envisa personlighet. Kan man säga att föräldraskap är en sorts masochism?

Pappa är fortfarande Mirandas största idol framför alla och hänger på honom som ett kardborrband. 

ThinkHappyThoughtsThinkHappyThoughtsThinkHappyThoughts...

Hon är trots allt min älskade fluffa!