Triologi om Idril

Jag har tydligen varit väldigt kreativ med att skriva dikter och små berättelser 2005. Jag har massor av dem på Haket Skribentforum. Det här är en triologi om en flicka som heter Idril. Hon lever i sin egna lilla plågsamma värld och upplever saker som utplånar henne varje gång. Ganska tragiskt faktiskt!

Idrils hår

Idril kammar sitt långa hår Som silke och siden och koppar Det smeker ner på hennes bleka lår Svetten samlar sig på pannan som droppar Det ljus som ännu tränger igenom väggarnas sprickor Det reflekteras i Idrils långa hår Träväggarna är sträva med många vassa stickor Det ger Idrils händer små smärtsamma sår Denna atmosfär är tyst och dunkelt lugn Idril kryper tungt på en trasig matta Det luktar sot och gas från en trasig ugn Oset från gasen får henne att nervrotiskt skratta Idril andas stötigt mot slutet Idrils vackra hår fladdrar ner med fallet Löftet som håller henne vid liv är brutet Hon ger efter för den svarta sömnen där i det dunkla stallet

Idrils sommar

Idril sjunger stilla på ängen  Leran torkar på Idrils ben  Blodet droppar på den rostiga sängen  Idril rör vid blodet med en kantig sten  Idril gnuggar benet med nariga händer  Det osar och luktar surt från brunnen  Ängen är kall och hal och har djur med vassa tänder  Hoppet om att klara sig är för längesen svunnen  Idril dansar maniskt på sängens rostiga fjädrar  Djuren hasar sig närmare och rosslar grymt  Idril mot den immiga solen ivrigt vädjar  "ÅÅh ta mig bort från dessa vidriga skrymt"  Idril faller ner från sängens kant  Slår i pannan i en fuktig sten  Himlen snurrar ner mot en mörk och gräslig brant  Många fåglar ramlar av en knotig gren  Idril spjärnar mot sängens kropp  Smärtan molnar på pannans jack  Ingen som kan sätta stopp  Hjärtat stannar med ett smärtsamt hack

Idrils källare

Källaren ligger kall och öde Idrils fötter är täckta med lut Ljusens sken ger spirande flöde Idril gnider handen hårdsamt resolut Kroppen faller ner med ett plask Idril ålar spasmiskt och stelt Segt och slemmig är sopornas slask Sönder är minnet som en gång var helt Var gång Idril så orklöst tar sig upp En våg av kväljningar hon utstöter Lutet ger henne illamående krupp Ännu en natt hon plågsamt bemöter Var natt händer samma sak När ska detta mörker äntligen ta slut Finns det något hållbart tak Allt detta på grund av grusigt lut En darrande våg av minnet som var Idril kämpar med det dammiga livet Söker efter någon som ger ett svar Men vart står Idrils öde så taktlöst skrivet