THAILAND, Del 3 - Phi Phi Don

Så skulle vi äntligen åka iväg till paradisön Phi Phi Don som alla pratar om. Det skulle vara som det paradis som jag alltid har velat åka till. Vi blev hämtade med en minibuss med några andra turister som skulle till hamnen. Det var inte långt bort från där vi bodde. När vi kom dit var det flera båtar som låg där och väntade. Vi var tvungna att klättra över några båtreglingar för att komma till vår båt. Sen var det en rutt på 1.5 timme guppande.

 Det här är Chicken Island som man kan åka till om man känner för det. Det är tydligen en känd ö. Ser ni halsen och huvudet som på en fågel?

Äntligen var vi framme i paradiset. Vi kom in i en liten hamn och lotsades in i byn. Vi trodde att vi skulle bli upphämtade där. Men vi såg ingen skylt med vårt namn på så vi tog våra stora ryggsäckar och frågade oss fram. Det var inte långt bort som tur var. Kanske en promenad på 7 minuter eller så. Vi bodde nästan längst bort på udden. Det ska tydligen inte finnas några motorfordon på ön så man fick vackert gå vart man än skulle. Det var så idylliskt och vackert! Massa natur! Palmer och vita stränder och grönskande berg. Vattnet var safirblått. Vi välkomnades i en öppen reception som enbart låg under ett tak på huvudbyggnaden. Stället hette Nice Beach Resort. Vi visades till vår jättefina bungalow. Man kände lycka på en gång när man såg att det var som på broschyren för en gångs skull.

När man öppnade de stora glasdörrarna var detta man fick se. En stor mysig säng, bambuväggar och träpaneler. Vi älskade den här bungalowen vid första ögonkastet.

Badrummet låg liksom som en fördjupning. Man fick gå ner ett par trappsteg för att komma in i en fuktig och mysig "källare" med handmålade motiv på väggarna och vackert klinkergolv. Det var dessutom American Standard på både toan, duschen och handfatet.

 De hade mycket katter på ön. Och alla såg ut att må relativt bra. Den här lille krabaten såg dock lite hängig ut. Mamman låg ju och gosade med syskonet lite längre bort. Jag fick en frenetisk lust att grabba tag i lillen och ta med den hem. Det ville jag i och för sig med alla kattungar på ön.
 

Vet inte om det var på skämt eller om thailändarna faktiskt inte kan stava till James Bond. Men roligt var det i alla fall. De spelar ju väldigt mycket på att man har filmat "The man with the golden gun" på en grannö som de har döpt till James Bond Island. Ön heter egentligen Ko Ping Kan. 

Nästan vid detta berg låg vår bungalow.

Promenadvägen mot centrum. Det tog väl ungefär 10 minuter att promenera längst stranden.

När Tsunamin inträffade 2004 förstördes en stor del av Phi Phi Don. Den sköljde bort väldigt mycket. Öborna har lyckats bygga upp ön väldigt bra. Men tills nästa gång så har de satt upp evakueringskartor och pilar hur man ska springa ifall det kommer en till monstervåg. Upp i bergen! Skönt att veta att vi hade bungalowen jättenära oss om det skulle bli nåt ståhej när vi var där. Man räknat ut att 227 898 människor dog i Tsunamin om inte fler. R.I.P!

Vi vandrade över kortsidan av udden och fann en till strand med finare strand och strandbarer. Där hängde vi en hel del med Piña Coladas och Singha-öl.

Kl: 22:00 hade de eldshow på alla strandbarer. Vi ansåg att Slinky Beach Bar hade den bästa elduppvisningen.Thomas tvingade mig att posera med en bucket. Det var väldigt vanligt att man kunde köpa sig en hink som de hade preparerat med en flaska inhemsk sprit och en läskburk så man fick blanda själv. Många gick omkring på ön med dem. En trevlig accessoar. En kväll tog jag mig en piña colada i en bucket. Ja det var kanske lite för mycket av det goda kom jag fram till. Jag kommer alltid att påminnas av baren Slinky när jag hör Party Rock Anthem med LMFAO Den spelades varje kväll.

Den coola eldshowen på Slinky.

En kväll gick vi till restaurangen The Rock som låg på en klippa mitt i centrum. Där kunde man beställa in en kolgrill att ha på bordet och grilla. Thomas var lyrisk att få grilla sin egen mat. Det var väldigt trevlig personal där som nästan slogs om att erbjuda sig att ta kort åt besökarna. Maten var väldigt god!

Japaner, japaner, japaner. De kom i stora flockar eller i par med sina dyra systemkameror. De var överallt i Thailand. Ja, sen kanske det var koreaner och kineser också, men det visste man inte eftersom de ser nästan likadana ut. ;)

När det var ebb så var det ebb. Båtar låg kringspridda på havsbotten som strandade valar. Ja alltså titta bakom mig. Inte på mig. ;)

Vi åkte även en tour med en longtail-båt runt öarna med några andra turister. Vi åkte till Monkey Beach och matade söta och kaxiga små apor. De var nog de mest bortskämda och välgödda aporna vi sett. Ja inte så konstigt när turisterna fick frukt att ge till dem och lass med turister kom kontinuerligt hela dagen till stranden. Vi fick sen åka till ett annat ställe och snorkla. Jag hade aldrig snorklat förut och hade lite problem i början. Men när jag fick till det så var det underbart. Jag fick se så mycket vackra fiskar och koraller. Det var som en helt annan värld. Vissa fiskar var till och med så tama att jag kunde vidröra vid dem innan de simmade iväg.

Sen åkte vi till ön där de spelade in The Beach med Leonardo DiCaprio. Gå in här för att läsa om stranden. Man fick gå igenom en grotta för att komma ut till andra sidan och sen upp för en brant repstege för att komma upp på berget. När man väl var uppe så gick man igenom en dunge där man fick se några fina hyddor och tält. Tydligen kunde man hyra ett tält där om man ville övernatta. Sen gick man på en stig och på andra sidan uppenbarade sig den välkända stranden. Det var så vackert! Vattnet var helt otroligt kristallklart och sanden var kritvit. Det var en viadukt med berg runtomkring. Dock så var det en öppning så man kunde åka ut från bukten. I filmen har man dataredigerat och täckt för öppningen med berg. Vi var där ett tag innan vi skulle åka vidare hem.

Vi hade tydligen mycket tid kvar på touren så båtföraren föreslog att vi skulle stanna på det öppna havet och invänta solnedgången. Det var en fin tanke förutom att det var rätt mycket vågor och båten gungade kraftigt. Plus att det var 1.5 timme tills solen skulle gå ner. Vi hade med oss ett par brittiska tjejer som blev sjösjuka. En av tjejerna mådde extremt dåligt och kräktes vildsint och ville i land. Det ville i och för sig vi med. Så tillslut åkte vi tillbaka. Förutom att vi hade sjösjuka britter med oss så var turen väldigt underhållande. Tyvärr hade varken jag eller Thomas med oss kamerorna eftersom vi visste att det skulle bli rätt mycket vatten i och utanför båten. Vi hade inga vattentäta kameraväskor med oss. Men kika på länkarna för att se lite allmänna bilder.

Nu i efterhand hade jag velat ta mer kort på själva centrum. Det var väldigt pittoreskt med små gator som gick som labyrinter. Man visste aldrig vart man gick, men kom alltid dit man skulle tillslut. Hit vill jag gärna åka igen någon gång.

 

Nästa destination blir Puhket...