7 månader

Tjohoo! Vårt lilla busfrö Miranda blev 7 månader igår! Det är så mycket roligare nu! Jag har upptäckt sen länge tillbaka att jag inte är något fan av graviditet och spädbarnstid. Jag tyckte inte att graviditeten var speciellt underhållande. Det enda riktigt positiva var att folk var så mycket mer repektfulla och kärleksfulla. Man kände sig som en kändis eller en som hade vunnit 8 miljoner på lotto. Och det var jag inte van vid. Har väl aldrig varit så omsvärmad av folk som vid graviditeten. Alla ville ses innan födseln, som att vår vänskap skulle dö efteråt eller nåt. Hade lätt kunnat skippa magen och allt som hörde till dock. Få en bebis hemlevererad efter att den har fyllt 3 månader liksom. Slippa illamående, förstoppning, halsbränna, ryggont, humörsvängningar och enorm hunger. Och den där jäkla magen! Visst, många tycker det är så vackert och charmigt med gravidmagar. Ja, jag tycker också det. Men tänk er att ha en obekväm ryggsäck på magen som dessutom rör på sig i tid och otid. Att ha nån med starka små ben som sparkar och sträcker på sig mot revbenen och ryggen när man som minst har lust. Jag fick ibland trycka tillbaka de små vassa hälarna som envist skulle sparka mig på obekväma ställen. Jag kunde bli riktigt irriterad. Sen att man inte fick äta och dricka vad man ville. Jag hade cravings på rödvin och mögelost under graviditeten. Självklart intog jag inte dessa saker när jag var gravid, men efteråt njöt jag av dem fullt ut. Jag hade dock inga andra cravings som tur var!

Sen när hon väl hade ploppat ut så var hon väl inte världens lättaste och charmigaste spädbarn precis. Jo, hon var ju extremt söt, även precis vid födseln, men that's it. Resten med gap och skrik och magproblem var ju sjukt frustrerande. Hon hade inte kolik, men var väldigt känslig. Hon hade mycket luft som låg fel. Det blev mycket vagga, massera magen och ge Minifom-droppar och Semper magdroppar ända upp till 4 månader. Vi tyckte så synd om henne!! Sen det där med att försöka få mjölken att rinna till. Fy satan! Det hände ju aldrig. Försökte i typ 3-4 månader utan att ungen blev mätt på bara bröstmjölk. Försökte med amningsteer och amma så ofta jag kunde. BVC sa att jag skulle amma varje timme. (Eh nej!?) Fatta hur värdelös man kände sig som mamma när tuttarna vägrade fungera. Det blev mjölkersättning rätt tidigt. Om vi skulle skaffa en till bebis så lär jag inte försöka ha amning som första födoämne igen. Mjölkersättning som prio ett och sen tuttarna som tröst och sövningsmetod, precis som Miranda fick. Funkade grymt bra! Sen att man kände sig helt låst med en unge som gnällde hysteriskt så fort man lade ner henne. Jag var alltså tvungen att kånka omkring på henne för det mesta för att hon skulle vara nöjd de första 4 månaderna. Hon vägrade att vara ifrån mig och blev förbannad så fort jag försökte lägga ner henne eller ge henne till någon annan. Till och med Thomas var tråkig att ligga hos en lång stund. Förstå frustrationen! Dessutom kändes hon inte som min bebis de 3 första månaderna. Hon var lånad enligt min hjärna. Som att jag passade henne och sen skulle lämna tillbaka henne. Det är ett vanligt fenomen att mammor inte känner den kända moderliga sammankopplingen med sin bebis precis i början. Efter 3 månader kändes det som att hon var min vilket var en härlig känsla. Jag började älska henne mer och mer och känna större samhörighet. Vid 5 månader blev hon en roligare och snällare bebis. Hennes magproblem försvann (typ) och hon började le och skratta och tycka det var okej att ligga själv i mer än 5 minuter.

Nu är hon en prima liten människa med händer som ska ta på allt. Hon kan se busig ut och vill att man ska leka med henne eller få henne att skratta. Skratta gör hon i och för sig självmant och ler ofta. Hon älskar att äta spagetti bolognese, lasagne, gröt, gurka och katrinplommonpuré. Hon fläktar vilt med armarna, flämtar och spottar när hon är exalterad eller vill ha uppmärksamhet. Nu har hon nån lustig grej att sträcka ut armarna och vrida handlederna åt olika håll, som en arabisk magdansös eller nåt. Hon älskar att titta på Oliver The Monkey och Babblarna på Youtube, kolla fotboll, ishockey eller rally på teven och när man sjunger och dansar för henne. Lappar och etiketter på saker är grymt fascinerande. För att inte tala om kuddhörn! De är goda! Hon jollrar och formar små gutturala ord. Hennes två framtänder i underkäken har börjat att växa upp och hon sitter ofta och pillar på de små vassa vita taggarna. Hon älskar sin pappa och blir alltid glad när han vaknar eller kommer hem från jobbet. Hon tycker att det är hur kul som helst med sina killkompisar som är runt 1 år. Åt dem kan hon sitta och skratta hysteriskt bara när hon ser dem eller när de är i närheten. Vatten är härligt och låter fint. Vatten har hon älskat sen födseln. Nu sitter hon relativt stadigt och kan rulla från rygg till mage. Hon tar lite tid på sig att lära sig de fysiska bitarna. Vet inte om det beror på att vi inte uppmuntrar henne tillräckligt mycket eller om hon inte är intresserad. Hur som helst så är hon duktig ändå och det är ju inte som att hon inte kommer att lära sig allt utan att vi hejar på som de värsta huliganerna. 

Vi älskar vårt lilla charmtroll och är så lyckliga som har henne! Miranda är vårt lilla mästerverk!